Socialt entreprenörskap som utbildningsform

Sife Team Mälardalen vann den svenska tävlingen i socialt entreprenörskap i juni, och nu är det dags att mätas mot universitets- och högskolestudenter från över 40 länder om vem som är bäst på socialt entreprenörskap.

Sife är ett internationellt utbildningskoncept som sprider sig till alltfler länder och lärosäten. Studenterna ska initiera, starta och driva projekt eller företag. Ett Sife-företag ska vara bra för någon annan, men det måste samtidigt drivas affärsmässigt. Socialt entreprenörskap ska också ta etiska- och miljömässiga hänsyn, och projekten ska vara långsiktiga. Studenterna gör allt Sife-jobb på fritiden.

Läs mer i fredagens Svd "De startade snigelfarm i Ghana"

Bok- och biblioteksmässan var inget för mig, tyvärr!

Jag älskar böcker, inbundna, tjock och gärna med vackra omslag. En bok är fylld av drömmar, engagemang, vackra ord och lärdomar. Allt viktigt som livet består av. Men mässa är verkligen ingenting för mig! Efter en mycket givande Almedalsveckan i somras så beslutade jag att avsätta tid till en dag på bok- och bibliotek mässan i förhoppning att knyta några nya kontakter men mest för att inspireras och få nya idéer. En riktig missbedömning från min sida, tyvärr! Låt mig förklara, en gigantisk mässlokal fylld av montrar och miljontals böcker staplade på varandra i olika kreationer. En tryckande värme. En ljudnivå som skapar en trummande huvudvärk. Kloka människor som desperat försöker ta sig fram i mässbruset genom att hålla korta föredrag i sina montrar, vilket var i stort sätt omöjligt att höra. Den enda riktiga behållningen för mig var den internationella zonen, alltid bra att återse några gamla ansikten samt se vad de stora internationella organisationerna har överst på sin opinionsagenda. Men efter två timmar minglande där så kändes det inte som om det fanns så mycket mer för mig att ta del av. Jo, såklart ett tiotal intressanta seminarier men då var jag tvungen att betala 1200 kr för en biljett som gett mig tillträde till seminarierna enbart under en dag, jag menar 1200kr för en dag!? Vad är det för pris, vem har råd med det? Kultur för alla? Nja. Jag avstod. Kanske är jag inte målgruppen för denna mässa?

Världens största filantroper!

För första gången har tidningen Forbes satt ihop en lista över världens största filantroper, med kravet att de ska ha gett bort en miljard dollar, drygt sju miljarder kronor. Urvalet är den ranking över världens 793 dollarmiljardärer som tidningen gör.

Listan blev 11 personer lång. Dessutom tog sig ytterligare tre personer in, som på grund av sina stora donationer halkat ur rikinglistan.

Läs hela listan här!

Morgonkaffet fastnade i halsen!

Läs Göran Hägglunds debattinlägg i dagens DN Konservatism som bäddas in men ack så tydligt att hela artikeln stinker unkna värderingar. Värderingar som slipas, spetsas, siktas för att skjuta mot aktiva rättvisekämpar. I samma DN uppmanar vår stadsminister att väljare ska sälja din själ för att alliansen ska få sitta kvar vid makten efter valet. Regeringen gör allt för att ökar klyftorna mellan fattiga och rika i vårt land och så samtidigt sätter sig Göran på en jätte hög häst och hånar exempelvis arbetet med normer och genusperspektiv. Lika tydligt gjorde han i Almedalen och nu samma trams i DN. Göran Hägglund och hans populistiska försök till en accepterad nykonservatism, en debatt som syftar till att låta människor förstärka sina rädslor och fördjupa sina fördomar. Hur vågar man använda kärnfamilj begreppen som ett slagord i kampen för barnen, hur kan man tänka så fel? Orkar inte ens skriva mer blir bara matt och oroad.

Vissa människor är galna!

Läs! Och förundras över att vissa personer ens får utrymme att säga så kansiga saker. Men det kanske är bra, väcker en och annan debattmuskel till liv och jag utgår från att majoriteten känner likadant. Min syn på världen i alla fall om än ibland naiv.

Jag gästar Hammarbywebben med krönika!

Jag är gästkrönikör om fotboll! Läs här!!

Kapitalet vill ta ansvar!

Investeringsjättar vill få upp tempot och förbättra kvalitén när det gäller börsbolagens arbete med mänskliga rättigheter, antikorruption, miljö och klimatarbetet samt säkerhetsfrågor. Projektet handlar om att de duktiga ska uppmärksammas och de dåliga ska synligt skämmas. Kapitalet går in och ställer krav, det är bra. Då synliggörs det att seriöst arbeta med hållbarhetsfrågor innebär minskade risker, lägre kostnader och en möjlighet att tillvarata affärsmöjligheter. Det vill säga att ett arbete med att förbättra kvalitén på arbetet med hållbarhet ur samtliga perspektiv i slutändan leder till ökad avkastningen på investerade pengar. Helt rätt. Men samtidigt så ifrågasätter jag en tajt tidsfrist, företagen har mindre än en månad på sig att besvara projektets enkätfrågor, är det verkligen den bästa metoden? Alla vet vi vad som händer, företagen samlar förbrilt ihop bra svar till enkäten i rädsla att bli publikt pulicerade på den "svarata listan". Är det hållbar utveckling? Tveksamt. Men jag är mycket positiv till att institutionella ägare går ihop i ett gemensamt projekt och tillsammans tar ställning och på så sätt synliggör vår tids viktigaste frågor.

Det är också en imponerande grupp institutionella ägare som nu gör detta. Skandia, Folksam, AP-fonderna, Swedbank Robur, SEB Fonder och SPP är några av de som deltar. Sammantaget har deltagarna i projektet 490 miljarder kronor placerade på Stockholmsbörsen. Det motsvarar nästan 20 procent av kapitalet på börsen.

Läs mer om intiativet här!

Att leka är inte bara en lek!

Lekplatser tillverkade på småländska höglandet har blivit en stor svensk exportframgång. Att leka är inte bara en lek. Det är faktiskt en hel vetenskap. Sedan 1948 har dessa lekplatser från småland gett barn världen över möjligheten att leka och ha roligt. Men leken skapar inte bara glädje för stunden utan den är också ett närmast oslagbart pedagogiskt instrument, skriver de i sin produktkatalog. Företaget pratar om sin "lekcirkel" där barn genom leken utvecklas. I modellen står barnet i centrum och tio fält i en cirkel visar de olika kunskaper och lärdomar som leken ger. Det är kul att äsa om deras lekfilosofi.

Jag – Personlig kunskap
VI – Social kunskap
Siffror – Matematis k kunskap
Rum – Visuell kunskap
Natur – Natur kunskap
Liv – ExistenTiell kunskap
Sinnen – Intuitiv kunskap
Musik – Musikalisk kunskap
Kropp – Kroppskunskap
Ord – Språkkunskap

Stuart Brown är akademisk doktor har genom sin forskning visa en "strong correlation between success and playful activity". Han menar att humor, lek, stök och spring, flirt och fantasi är mer än bara skoj. Barn och ungdomar som leker blir glada, smarta vuxna – och att fortsätta leka fortsätter att utveckla även vuxna och göra dem smartare.Lyssna på Stuart Brown inspirerande föreläsning!

Slutet början på något nytt!

Mitt privata liv 2009 var uppdelat i två faser, innan EM och efter EM. Plötsligt, i lördags morse, så insåg jag att det plötsligt var fas två som gällde. EM, vilket snopet slut! Svensk damfotboll som behövde uppmärksamheten av framgången då många klubbar lider av dåliga intäkter och en ekonomisk kris situation. Landslaget som på papper har flera av världens främsta fotbollsspelare men vad spelar det för roll när de inte kan prestera när det väl gäller eller för den delen spela som ett lag, ge varandra kraft och inspiration. Men nu lämnar jag dessa veckor av fotbollsfunderingar bakom mig och går med glädje in i nästa fas.

Därför sprack guld drömmen!

Idrottskarusell som lockar!

Efter en helg i ett ganska grått Åbo så är jag åter i Sveriges vackra storstad. Jag har tittat på fotbollslandslaget som just nu befinner sig mitt i ett spännande EM. I förr går kväll spelade Sverige mot England och det slutade oavgjort, vilket innebär att Sverige nu går vidare som vinnare ur gruppen till slutspel. Nästa match sker på fredag mot Norge. Många som känt mig läge förvånas nog över att jag vet allt detta och överhuvudetaget är intresserad men de senaste årens fotbollsintresse har lärt mig mycket om en värld som för mig innan var helt okänd. Idrottsvärlden. Det finns flera sidor av denna rätt konservativa och traditionsfyllda men fantastiska folkrörelse. Då den svenska folkrörelsen i allmänhet är på väg att dö ut så blommar den svenska idrottsrörelsen starkt som vanligt. Jag har spenderat helgen med sportchefer, ledare och ideella ungdomsentusiaster. Alla brinner, triggas och vill utveckla sin fotbollsvärld, skapa bättre förutsättningar för unga som gamla spelar, elit och amatör. Mitt i allt engagemang så finns där givna strukturer och system som för mig är helt främmande. Damfotbollen är på fram marsch och de unga flickorna drömmer om landslaget och möjlighet att elitsatsa. Drömmar som är greppbara och nära och väldigt möjliga. Tänk att Sveriges premiärmatch mot Ryssland förra veckan hade rekordhöga tittarsiffror 800 000 personer, vilket är den högsta tittar siffran någonsin för en premiärmatch i ett mästerskap (både för män el kvinnor). Samtidigt redovisar damfotbollsklubbarna förlustresultat och ekonomin knakar, det ryktas till och med om att Djurgården går i konkurs i år och förlorar sin licens. Efter en helg omgiven av personer som befinner sig mitt i fotbolls Sveriges mittcirkel så är det oundvikligt att fundera på hur man ska få denna ekvation att gå ihop? Damfotbollen i världen blir bara bättre, högre krav ställs, konkurrensen ökar och spelare kan för första gången i historien spela på heltid och satsa helhjärtat. Samtidigt upplevs det på vissa håll som en fantasibubbla som är på väg att spricka. Och diskussionerna handlar om hur allsvenskans damlag ska klara ekonomin? Jag vet ju att det går att bygga en bärande verksamhet och ekonomi på en verksamhet som i sig inte kan sälja eller dra in tillräckligt med finansiering på sin produkt. Det är dock stora skillnader mellan idrottsvärlden och den sociala ideella sektorn, inte minst så tror jag (mycket amatör mässigt) att människor i allmänhet uppfattar att idrotten är självbärande och inte behöver bidrag på samma sätt sen är den sociala ideella sektorn, den är från start uppbyggd med personer och strukturer som enbart syftar till att få in extern finansiering och sponsorer.

Den andra huvudvärken som påverkat mig sen EM:s start är mediebevakningen och dessa sportjournalister som rapporterar. Först och främst så är kvällspressens sportjournalistik precis som vilken annat skvaller, rubrik- metodik som helst. Men det är ju positivt, skapas det rubriker och dramatik så ökar intresset och synergierna på det vet vi ju alla. Men det som upprör är att man hissar och dissar snabbare än att ett namn hinner uttalas. Man dramatiserar och hetsar unga icke medietränade spelare. Unga naiva spelare helt omedvetna över medias enorma makt och mekanismer. Det är lätt att säga en sak men när drevet går så är det inte lika enkelt längre. I världen utanför sportkulturen, kanske kan man tom säga den riktiga världen så kan jag inte annat än att förundras över att mediehanteringen inte blir en del av spelarna grundutbildning.

Jag har också under helgen lärt mig att jag liksom miljontals andra människor sugs in i idrottskarusellen, oron och stressen, glädjen vid vinst och pirret i magen innan match. Oroväckande enkelt, min överanalytiska sida säger att det förmodligen är avsaknad av något annat som gör att jag så lätt flörtas in i en elitkultur som egentligen ger mig lite dålig smak i munnen. För vad gör det egentligen om hundra om en rund boll rullade in i mål eller inte. Men ack jag vet hur fel jag har, det handlar om folkrörelse, ungdomars drömmar och tiotusentals aktiva föräldrar och ett brinnande engagemang. Och det är ju något jag alltid högaktar och respekterar - människors engagemang.

Ett av världens värsta platser för människohandel!

Har under morgonen skrivit ihop material om den värsta grymheten på jorden, människohandel. Ska snart dra igång en privat insamling för att få ihop pengar till verksamheten jag besökte under min resa i Sydost Asien. Jag skriver orden men de går inte att ta in, de slår som ett slag i magen och hjärtat svider. Hur kan världen vara så grym? Barn, oskyldiga försvarslösa barn som utnyttjas är något som borde få alla att stanna upp, ställa sig upp och vägra acceptera att det sker.

I Kambodja blir flickor, i så låg ålder som 5 år och uppåt, dagligen sålda till sexhandel och prostitution. Ofta blir flickorna bortförda, ibland till och med rövade direkt från gatan. En grymhet som är en lämning från Pol Pots regimens decennier av krig, diktatorskap och folkmord där två miljoner människor mellan 1975 och 1979 brutalt avrättades. Kambodjas våldsamma historia lämnar fortfarande djupa ärr och i ett land som idag rankas som en av Sydost Asiens fattigaste står människolivs värde inte särskilt högt. Här blir barn köpta och sålda som sexslavar, ibland av deras egna föräldrar, för obetydliga summor pengar. Enligt Ministeriet för Kvinnors Intressen i Kambodja finns cirka 100 000 sexarbetare i Kambodja. 40% av dessa är under 16 års ålder och 64% av dem är diagnostiserat HIV-positiva. Som ett resultat av detta har Kambodja förtjänat ryktet som en av världens värsta platser för människohandel.

Viktigt arbete mot mobbning!

Läs från lördagens VK.

Friends är en icke-vinstdrivande organisation!

Med anledning av Skolverkets rapport som kom ut i våras, där de största antimobbningsprogrammen i Sverige granskats, har en diskussion om dessa blommat upp. Som berörd part vore det kanske naturligt för mig att gå i polemik med Skolverket och forskarna bakom rapporten. Men jag vill i stället framföra beröm för att man genomför en kritisk granskning av det arbete som bedrivs på mobbningområdet. Igår kväll sände Aktuellt ett långt inslag där jag deltog se inslaget här!

Angående min medverkan i Aktuellt igår vill jag förtydliga några viktiga punkter rörande Friends organisation. Friends är en stiftelse med 90-konto vilket innebär att vi är icke-vinstdrivande och helt utan statliga bidrag. För att hålla nere utbildningskostnaderna för förskolor, skolor och idrottsföreningar subventioneras deras kostnader genom bidrag från sponsorer och bidragsgivare.

Friends har inte ett individfokuserat synsätt. Vi motsätter oss starkt att det skulle finnas någon speciell form av personlighet som gör att någon blir mobbad eller mobbare. Orsakerna till mobbning bottnar i komplicerade processer som har att göra med individer, grupper, normer, ledarskap mm.

Friends erbjuder inga snabba lösningar eftersom vi inte tror att det finns en universalmetod som passar alla. Istället erbjuder vi utbildning, inspiration och kontinuerligt stöd i arbetet för en trygg och jämlik förskola, skola och idrottsförening.

Idag inleds Stockholm Pride!

Vid ekonomisk kris och oro får fundamentalism och populism lätt fotfäste. Mänskliga rättigheter måste synliggöras och ständigt diskuteras. Hbt- personers rättigheter måste vara en självklar del på den politiska agendan.

På senare tid har det varit en ökad rapportering om människorättskränkningar mot homo-, bi- sexuella och transpersoner runt om i världen. I Burundi har en ny lag kriminaliserat relationen mellan två personer av samma kön och i Sydafrika så har kvinnors vittnesmål om att så kallade omvändelsevåldtäkter av lesbiska kvinnor har ökat markant. I Litauen förbjuds diskussionen om homosexuella i skolan. Även i Sverige ökar våldsbrott mot hbt- personer och konservativa politiska vindar lockar väljare.

Stockholms Pride är alltså lika högaktuellt idag som för 30 års sedan då Sverige firade sin första Pride festival (1979). Pride är allt annat en fest och en parad som går genom Stockholms city. I dag öppnar Kulturhuset sina dörrar och i 7 dagar fylls alla rum, scener och tak med spännande föreläsare, teatrar och politiker. I år för att disikera heteronormen. Diskussionerna fokuserar på hur heteronormen praktiskt inverkar på homosexuella, bisexuella och transpersoners vardag, vilka konsekvenser den för med sig och hur den påverkar samhället i stort.

Kolla in alla aktiviteter, föreläsaningar och spännande utsätllningar med mera!

Bakslag för Millenniemålen!

I dag lanserar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon den årliga rapport som sammanfattar hur arbetet med att nå millenniemålen går och det är dystrare än någonsin tidigare. Rapporten är en väldigt dyster läsning.

Det har ju skett stora framsteg sedan 1990, framför allt har fattigdomen minskat enormt de senaste 15 åren mycket tack vare utvecklingen i Kina och Indien, men även på andra håll. På grund av den djupa ekonomiska kris som världen befinner sig i riskerar dock många av dessa framsteg gå förlorade. Ban Ki-moon uppmanar nu framför allt regeringarna i givarländer att inte vända de fattigaste ryggen utan tvärtom börja leva upp till de löften som gavs både 2000 genom millenniemålen och 2005 då G8 lovade öka biståndet till Afrika söder om Sahara.

Ni kan läsa pressmeddelandet här och ladda ner rapporten.

Rapporten har uppmärksammats en del i media, se bland annat Ekot, TT, Sydsvenskan, Svt och en debattartikel i Aftonbladet av
UNDP:s Nordenchef Jakob Simonsen.

Hägglund talar!

En sån humorfylld, charmig man som inleder sitt tal med skojfriska historier men kort efter slänger ur sig ironiska kommentarer som "i förskolan får man höra från vänster att man måste leka könsneutrala lekar".. det är så man ryser av obehag. Precis innan Hägglund går ut på scenen, "bussar" en kvinna ur publiken polisen på två ungdomar som står med en banderoll som säger "Sluta tramsa börja transa". De stod tysta och lugna vis sidan av scenen och höll upp sin banderoll men kvinnan var upprörd och ville absolut inte att de skulle stå kvar. Tänk så rädd man kan vara?

För långa seminarium under Almedalen!

Jag fattar inte varför man måste prata i två timmar om samma sak? Det räcker gott med 40 minuter för att framföra sin sak samt diskutera med några andra parter, mingla och avsluta. Jag speedbesöker, deltar, lyssnar och går vidare till nästa. Och jag är inte ensam om det. Saknar även nya grepp, Almedalen består nästan enbart av diskussionspaneler.

Pengar och värde komme finnas i samhällsentreprenörer!

Det menar KK-stiftelsens under gårdagens seminarium och jag tror att de har helt rätt! På många seminarium återkommer man till vikten av entreprenörskap och gärna ungt entreprenörskap. Unga ska företaga sig ur arbetslösheten.

Mona Sahlin och media i fokus idag!

Från tidig morgon till sent på natten, dvs i över 17 timmar har jag nu deltagit i Almedalens alla utbud, minglat, lyssnat, haft möten och inte minst sökt upp strategiskt valda personer. Skakat hand och diskuterat. Är helt slut. Mycket kort summerat så verkar det som att seminarium med tema media ur olika perspektiv lockar samt att Mona Sahlin gjorde ett bra och tydligt tal ikväll som i alla fall tilltalade mig. Hon började med Iran och vikten av det som pågår där just nu, hon pratade om mänskliga rättigheter, demokrati och solidaritet. Hon slog till regeringen i magen men visar samtidigt på egna uppsatta åtgärder, mål och visioner. Områden som "sociala medier"(detta tröttsamma ämne), mediadrev, mediamakt, var sker framtidens debatt etc äger Almedalens besökares fokus. Men jag hann naturligtvis med flera seminarium om sociala entreprenörer och CSR.

Somnar in fylld av uppslag..

Almedalen kokar men vad pågår?

Slutligen på plats i ett kokande Visby där en rekord stor Almedalvecka pågår. I år är det över tusen seminarier och tusentals deltagare i form av media människor, organisations representanter, företag och lobbyister. Ikväll var det Mauds stund för partiledartal, ett rätt svalt och urvattnat tal som mestadels innehöll kritik mot oppositionen snarare än egna vision och planer. Hon inledde med att lyfta jämställdhetsfrågor men enbart genom att kritisera Socialdemokraterna. Hon pratade om miljö och företagande, inget om skolan (för det är Björklunds fråga) och inte heller något om jobben (för det gjorde ju Björklund igår). Jag blev inte inspirerad eller fylld av framtids hopp och tro. Nog borde väl ända en partiledare kunna sprida en viss magi en varm juni dag med hundratals intresserade på gräsmattan framför en? Men hennes dialekt och klara stämma gillar jag.

Jag har hunnit med två möten och en middag, fått en del inblick i vad som pågått under veckan så här långt (det jag missat). Det verkar vara miljö, sysselsättning och entreprenörskap som är de ämnen de snackas mest om här enligt middags sällskapet. men vad som egentligen pågår får jag återkomma kring efter morgondagen. 08.00 är första seminariet.

Politiker sviker – pinsam jobbgaranti för unga!

Under mina 3 år på AMS (numera Arbetsförmedlingens huvudkontor) så kämpade jag stenhårt med att ta fram en strategi och struktur för arbetet med unga arbetslösa, vilket var helt klart lättare sagt än gjort. Efter regeringsskiftet 2006 så rådde ett vakuum i hur Arbetsförmedlingen skulle arbeta med unga. Alla väntade på en ny förordning, den levererades mycket senare än utlovat. När den väl var på plats så gällde det ju att fylla förordningens fina meningar med reellt och praktiskt innehåll. Jag och mina kolleger tog fram metodstöd, övningar och aktiviteter att använda i arbetet med att stödja unga människor ut på arbetsmarknaden. Det var både svårt och stundvis mycket frustrerande. Av primärt ett skäl! Vilket var att regeringen vill att unga människor ska coachas till jobb och inte låsas in i massa åtgärder och program. Visst det håller jag med om, unga människor ska in åka in och ut i programåtgärder utan att först testa söka ”riktigt” jobb. Men att vänta med att ge unga stöd är helt galet och förödande för samhället. Det som förordningen nu säger är att ungdomar (alla under 26 år) måste vänta 3-6 månader innan de kan få konkret stöd som utbildning och praktik, ett stöd som ger dem både arbetslivserfarenheter och kanske kompletterande yrkesutbildning, referenser och kontakter. Så det är inte undra på att jag sätter frukostflingorna i halsen i morse när jag läser att Littorin tycker att Arbetsförmedlingen tolkat förordningen fel!! Af ställde många frågor till departementet för att få stöd i tolkningen och fick hela tiden samma svar, praktik efter 6 månader, inga tidiga åtgärder. Det står i förordningen ”..i normalfallet..”. Jag ville uppmuntra arbetsförmedlarna att göra en fri tolkning för att kunna ge de ungdomar som behöver praktik och arbetsmarknadsutbildning men detta ville inte regeringen så ledningen fick ge hårda direktiv till Af kontoren att inte godkänna praktik om det inte var allt annat än "normalfall". Så snacka om bristande trovärdighet och tvärvändning från Mr Littorin när han nu anser att Af borde använda "sunt förnuft" i tolkningen.

Hela den här jobbgarantin för ungdomar håller inte måttet. Jag är övertygad om att det är helt avgörande med snabba åtgärder. Som 18 åring så är en månad en evighet och har du aldrig haft ett jobb tidigare så förlorar du självförtroendet snabbare än andra. Dessutom kan inte Arbetsförmedlingen ge "starta eget bidrag" till unga personer under 25 år.

Säger bara skärpning regeringen!

Rekordhögt skadestånd för mobbat barn!

TT skriver igår att en skolpojke i Vimmerby har under flera år mobbats och fått stryk, utan att skolan fick stopp på det. Barn- och elevombudet (BEO) hävdar detta och stämmer Vimmerby kommun på rekordhöga 285 000 kronor. Fallet gäller en pojke som under hela sin skolgång ska ha utsatts för fysiska och psykiska kränkningar på skolan.

Enligt BEO har pojken vid ett tillfälle fått han ett knytnävsslag över munnen vilket ledde till sjukhusbesök. Andra elever har stoppat snö i pojkens skor så att han fick gå hem i bara sockarna. Elever har spottat på hans kläder, bombarderat honom med snöbollar, sjungit nidvisor och låtit honom sitta ensam i matsalen.
Bra att samhället markerar. Det är det högsta skadestånd som BEO stämmer en kommun på men vad är egentligen 285 000 kr när ens man blivit mobbad. Hur kan vuxenvärlden fallera så kollosalt? Ensam i matsalen, fysiskt våld, bespottad. Jag lider med pojken och hoppas att kommunen tar sitt fulla ansvar. Det finns inga ursäkter.

Vår fina sajt är nu uppe!

Här, gå in på Hugo Stenbecks Stiftelse webbplats.

Hugo Stenbecks Stiftelse grundades 1962 av Hugo Stenbeck, advokat och dåvarande ordförande i Kinnevik. Stiftelsen bildades för att bland annat stödja utbildning och omvårdnad av barn och unga.

Under 2008 tog, Sophie Stenbeck, stiftelsens ordförande, initiativ till att hitta en ny inriktning för fonden, med starkare fokus på socialt entreprenörskap. Och jag fick uppdraget att skapa och driva detta arbete.

Stiftelsen ska framförallt stödja sociala entreprenörer som strävar efter att lösa sociala problem med hjälp av nya idéer och innovativa lösningar. Vi ska göra detta genom att ge ekonomiskt stöd, coacha och bygga nätverk. Jag vill särskilt ge en röst åt dem - barn och vuxna - som har svårt att göra sig hörda och vill uppmärksamma ”osynliga" frågor.

Stiftelsen kommer också att arbeta för att bygga broar mellan entreprenörer inom den privata och den sociala sektorn, för att bidra till ett utbyte av idéer, kunskap och samarbete som är bra för alla.

Jag har börjar ännu en spännande resa.

Mellan liv och död?

Hur kan man i tonåren prata om att döda? Hur är detta möjligt? En sexton årig flicka hittas död i en skogsdunge. Bland skolkamrater och andra tonåring så släcks en ung flickas liv. I Sverige, mitt i välfärden med alla möjligheter som serveras. Hur är detta möjligt? Jag vet inte vad som hänt eller hur det kunde ske men jag funderar över hur man överhuvudtaget kan tänka på död, att döda när man är så ung? Liv är det dyrbaraste vi har och framtid ligger alltid framför oss. Och allt vad vi än drömmer om så är det faktiskt möjligt i vårt land. Absolut inte enkelt men ändå möjligt. Att hata, var arg, besviken, sårad tom galen av ilska MEN att döda? Hur är det möjligt?

I alla tidningar ställs denna fråga och det debatteras och spekuleras. Föräldrarna svek och bristande ansvar! Absolut men var är värderingarna? Rätten till liv? Ansvar för varandra? Medvetenhet att handlingar aldrig kan bli ogjorda. Vem tar sig rätten att döda? Oavsett ålder så är detta helt grundläggande och var tog det den grunden vägen?

Våldtäkt som vapen i krig!

Under en enkel måndagsmiddag med kära vänner igår så berättade var och en om vad som hänt sen sist vi sågs, både i jobbet och privat. Ena vännen hade fått en spännande praktikplats efter senaste studierycket, den andra hade varit som sjukvårdare mitt i brännande allvar i dagsaktuell trategi i en Stockholmsförort och den tredje har precis påbörjat ett nytt jobb som innefattar samordning av utbildning i uppdrag av FN. Snacka om spännande skara kompisar som skapade högljudd diskussion vid middagsbordet.

Jag blev så engagerad av ena vännens prat om FN:s säkerhetsråd och resolution 1820 att jag fick lov att läsa mer om den idag. Hamnade mitt bland artiklar om kriget i Kongo och de grymma våldtäkterna på kvinnorna där. Fick en obehaglig insikt i konsekvenserna av att man våldtar kvinnor i krig. Det är ju såklart så att när man förstör kvinnan och hennes underliv förnekar man samhället en chans till nästa generation. Att det alltså inte enbart handlar om den grymma misshandeln utan och även att förstöra framtidsutsikter och hopp om en ny tid efter kriget.

Våldtäkt i krig är inte heller en ovanlighet. Minst 50.000 kvinnor våldtogs under Bosnienkriget, som pågick i nästan fyra år. Uppskattningsvis 15 000 kvinnor om året våldtas i den krigshärjade kongolesiska provinsen Sydkivu, och säkert lika många till i Nordkivu. Detta sker nu! I modern tid.

De drabbade kvinnorna inte bara våldtas, utan misshandlas ofta så grovt att deras underliv skadas för alltid. Deras män och släktingar mördas och barnen tvingas titta på medan rebeller, armésoldater eller beväpnade banditer våldför sig på mammorna.

FN:s säkerhetsråd förlängde nyligen mandatet för FN:s fredsstyrka i Kongo, berättar min kompis. Totalt finns cirka 17.000 FN-soldater i landet, vilket är enligt min vän den största FN-insatsen i världen just nu. I fjol antog alltså FN:s säkerhetsråd resolution 1820 som officiellt klassificerar våldtäkt som vapen och ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Kriget i Kongo är fruktansvärt men omvärlden reagerar inte. Denna märkliga värld!

Lärdomar efter resan till Kambodja och Vietnam!

Innan jag lämnar mina tankar kring studieresan i Kambodja och Vietnam så vill jag summera några lärdomar. Studieresan syftade ju till att besöka sociala entreprenörer och initiativ som arbetar med utsatta barn och ungdomar. Rätten till lek var med mig som ett perspektiv i alla möten och jag försökte se och upptäcka vikten av lek i samtliga verksamheter/idéer. Det är intressant att veta mer om hur innovativa och sociala idéer blir till verklighet, trots svårigheter med finansiering och enorma praktiska hinder. Jag vill försöka förstå och identifiera själva processen; vägen från idé till verksamhet och ta reda på vilken roll den sociala entreprenören spelar i kampen för att förändra världen. Och naturligtvis möta barn och ungdomar som får nya möjligheter genom entreprenörsledda insatser

Kort kan jag säga att rätten till lek som är Hugo Stenbecks Stiftelses fokusområde känns helt rätt och meningsfullt. När jag pratar med entreprenörer och intervjuar barn och ungdomar blir det tydligt att rätten till lek är avgörande och samtidigt ett positivt perspektiv att ha med sig in i mötena. Jag vågar hävda att det för barn och ungdomar är lika viktigt med lek som mat, bostad, sjukvård och utbildning. Dessutom är det en sällsynt, progressiv och hoppfull syn på social utveckling.

Under resan blev det också tydligt att även i de mest fruktansvärda situationer kan leken vara nyckeln till framtiden och ge styrka att kämpa vidare.

Andra erfarenheter berättade av sociala entreprenörer visar vikten av uppmärksamhet i medierna för att utveckla sitt arbete och organisationen. Internationell uppmärksamhet i medierna har varit både en vändpunkt och en nyckel till framgång.

Det verkar finnas en brytpunkt i utvecklingen av organisationer efter cirka 10 år, vilket verkar vara samma i Kambodja och Vietnam, liksom i Sverige. Efter cirka 10år är organisationen stabilare och säkrare i sin egen förmåga och har ofta vuxit till en punkt där den sociala entreprenören kan ta på en ny roll.

Åter i Sverige!

Hemma igen. Trött som bara den och fylld av intryck. Vilken otrolig månad det har varit. Först tio dar av intensiva och viktiga möten några av dem iförd i långklänning och klackar sen direkt vidare till en helt annan del av världen, där allt annat än nuet bleknade. Nu ska detta på något sätt landa, smälta, funderas igenom för att sen gå vidare med nya lärdomar och beslut. Juni blir en bra månad för detta.

Har aldrig tidigare känt mig så ödmjuk inför världen.

Hanoi från en moped by night

Efter flera möten med ideella aktörer i Hanoi så spenderade vi sista kvällen men en grupp unga Hanoibor som körde runt oss på sina mopeder och visade platser i staden som vi inte hade lokaliserat utan deras guidning. Parker och områden där familjer är ute på kvällarna med sina barn och leker. Kändes skönt att se en annan mer positiv och sprudlande sida av staden. De unga hanoiborna har startat en sammanslutning av studenter och kompisar som tillsammans samlar in gamla böcker och bygger upp bibliotek på skolor i fattiga områden utanför Hanois citykärna. Så kvällens mopedtur avslutades med en power point presentation om ”I love to read books” projektet sittande i gräset mitt bland alla lekande barnfamiljer, gnagande på en kokt majskolv och sockerrörsjuice.

Kambodja grep tag i mitt hjärta och mötena där skakade om, landet andades fortfarande efterkrigstid medans Hanoi visade en mer strukturerad ideell värld och en stad som sprudlar av liv och möjligheter.

Friendship Village

Idag har vi varit på besök i Friendship Village, en särskild by där tredje generationens agent orange offer bor, det är barn och ungdomar mellan 10 till 20 år, alla med olika typer av mentala och fysiska funktions nedsättningar. Agent Orange är ett avlövningsmedel som USA använde under vietnamkriget för att komma åt nordvietnamesisk gerillaförband. Enligt Vietnamns utrikesminister har 4,8 miljoner vietnameser utsatts för agent orange. Det har resulterat i 400.000 döda eller skadade och 500 000 barn födda med missbildningar, enligt vietnamesiska uppgifter. I denna Friendship village får de gå i skola och lära sig enklare yrkesutbildningar för att kunna återvända hem till sin by och försörja sig. Att få klara sig själv verkar vara något som dessa ungdomar alldra mest drömmer om.

Det var spännande och riktigt skönt att se att dessa ungdomar får stöd och utbildning. Förutom att ungdomarna får stöd så samlas det ett tiotal veteraner i byn för att få rehabilitering och möta andra med samma erfarenheter.

Jag mår bättre idag vilket är jätte skönt!

Är i Hanoi!

Även här är gatorna fyllda av mopeder, en och annan bil. Får berättat för mig att det för tio år sedan nästan bara var cyklar och en och annan moped. Förändring pågår och den sker snabbt. Över 6 miljoner människor bor i Hanoi, enligt den officiella siffran, vissa menar att det bor upp till 9 miljoner i staden. Jag upplever en stor skillnad mellan Phnom penh och Hanoi, fattigdomen är mycket mer tydlig och synlig i Kambodja. I Hanoi blandas utveckling, gammal tradition och stad. Vi besöker bland annat en skola för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Barn och unga med olika typer av funktionshinder överges utan möjlighet att lära sig läsa, skriva eller ens leva. Barnen saknar omvårdnad, omtanke, möjligheterna till eget liv och mänskligt värde. Ett av barnhemmen visar tydligt hur leken som metod är helt avgörande för att dessa barn ska utvecklas och må bra.

Sen har jag blivit sjuk också. Trist. Hoppas bli bättre tills imorgon.

Mitt på soptippen finns en skola!

Åker bil ett tag, den ska ta oss en bit utanför citykärnan. Utanför fönstret svischar mopeder förbi med hela familjer som trängs ihop på en ynka sadel, fyra, fem personer som är på väg. Vi svänger av mot ett område som inte är något annat än ren fattigdom och slum. Bilen stannar och jag kliver ut, det är som att kliva rätt in i en vägg av fukt, värme och en obeskrivlig sur genomträngande lukt. Glasögonen immar helt igen, precis som om jag öppnat en ugn framför ansiktet. Vi har stannat mitt på Phnom penh största soptipp, kilometervis av högar med sopor och mitt i detta hundratals skjul där människor lever. Jag är förberedd men lukten är svår att hantera. Så hör jag plötsligt barnröster som i kör upprepar något som jag tolkar som alfabetet. Det får mig att ta ett djupare andetag och känna en liten gnista av hopp.

En bit bort dyker ett plåttak upp och två ”rum” med bänkar där tiotal barn trängs, sitter med sträckta ryggar och lyssnar uppmärksamt på läraren. Lite längre bort finns liknande byggnader som är fyllda av yngre barn. Sammanlagt 100 barn trängs i klassrummen som är uppställda mitt på soptippen. Där finns också ett hus som inte alls ser ut som alla andra skjul utan har fönster och en dörr, där sover alla hemlösa och föräldralösa barnen. Många av dem har förlorat sina föräldrar som jobbat på soptippen och dött av sjukdomar. Barnen är smutsiga, många utan skor men de har alla en skoluniform som såklart tappat både färg och form men är så oerhörd betydelsefull. Barnen ler, leker, skrattar och lär sig. Och får mat.

Istället för att lukten försvinner och jag vänjer mig så intensifieras den och tar över varje andetag. Men det glöms bort och alla sinnen uppfylls av dessa lekande barn. Ögon som gnistrar, möten och min känsla av tacksamheten över att jag får vara där och ta del av deras dag.

Samtidigt är det massor av barn i området som inte får plats i skolan. Kvinnor och män som rör sig bland soporna och jobbar. Som bor och äter mitt på soptippen. En omänsklig och dödande miljö.

Befinner mig mitt i värmen och alla frågor i Phnom penh!

Staden är fylld av människor i ständig rörelse på mopeder och cyklar. En och annan stor amerikansk bil som tutar sig fram. Värmen ligger som en fuktig hinna över myllret. Lukter och ljud. Människor ler och jag upplever en vänlig stämning. Få västerlänningar syns till, jag och min kollega navigerar mellan NGO:s kontorens olika världar, dricker vatten och kämpar med att hålla tårarna på plats. Lyssnar och skriver. Jag är här för att träffa sociala entreprenörer och få inblick i hur en idé växer till livsavgörande verksamhet för stadens mest utsatta. Jag jämför med mina egna entreprenörskapserfarenheter. Såklart är allt annorlunda men ändå lika. Kambodja är fattigt och utsattheten ogreppbart. Kvinnor, minskadade barn, gatubarn, barn som arbetar och de tillfångatagna barnen som lever i skräck. Flickorna som säljs av sina familjer och utnyttjas i en industri som är den grymmaste på jorden. Barn fastbundna i små rum, sålda för några dollar, som handelsvaror flyttas runt på bordeller för att utnyttjas av män; kambodjaner och turister, västerlänningar och kanske din eller min granne. Det gör så ont i varje lite cell, varje andetag, varje tanke. Fruktansvärd ilska och rädsla, hur kan människan vara så ond? Fattigdom. Ett land som levt/lever i förtryck. Efterfrågan skapar industrin. Men trots alla dessa påstående så kan jag aldrig sluta fråga mig själv, hur kan människan kan vara så ond?

Våra dagar är fyllda av möten med inspirerande människor som vigt sina liv för att förändra och att hjälpa barn och unga. I allt detta mörka finns dessa hjältar som varje dag riskerar allt för att ge nya möjligheter och ljus. Jag har så mycket att lära, lyssna och ödmjukt försöka se helheten. Ta med mig hem och sätta i våra strukturer och förhoppningsvis kunna identifiera nya arbetssätt och metoder för att kunna bidra.

Jag kommer aldrig glömma dessa ansikten, barns tomma blickar men med en gnista av hopp, tack vare fantastiska människors insatser.

Öppna ögonen och våga se!

Äntligen uppmärksammas frågan om svenska män som åker utomland och utnyttjar barn. Ett fasanfullt faktum och ett världs problem som finns närmare än vi tror och vi alla bara öppnade ögonen så är det städigt närvarande när vi svenskar åker på semester någonstans i världen. Svensk polis säger sig nu satsa och i så fall kan vi räkna med att läsa fler artiklar som denna den närmaste tiden. Om inte, så är satsningen för liten. Sluta blunda och våga se.

De unga lös med sin frånvaro under 1 maj

Efter några hektiska dagar på jobbet så gav jag mig ut på det sedenliga första maj deltagandet. Efter att ha bevittnat en av historiens första homovigslar i humleträdgården, gråtit några tårar i ögonblicket av historiskt vindlag så gav jag mig ut på demonstrationståg, eller så mycket demonstration var det kanske inte utan snarare ett lugnt deltagande för demokratin. ”Upp till kamp” sångerna tillhör inte riktigt min generation eller inte heller min typ av kamp. Jag noterade under promenaden genom staden att folket som stod längs gator och torg hade en medelålder som låg långt över 50 år. Bortsett från ett mindre gäng muf:are som var kring 15 år och högljutt opponerade mot oss. Hurra Hurra säger jag för att cirka tjugo tonåringar tar med sig flaggor och hejarramsor för att bemöta tåget med sin egen övertygelse och kamp.

Det oroar mig att ungdomarna lös med sin frånvara denna soliga första maj. Det borde verkligen oroa samtliga partier att ungdomarna väljer att hoppa över att delta inte bara 1 maj utan överhuvudtaget. Det är ju inte ungdomarna som sviker utan partierna som misslyckas. Vi måste vara rädda om vår demokrati, politiken är vårt främsta system för detta oavsett vad man tycker om respektive parti (eller partiledare för den delen). Men de ungas debatter, engagemang, diskussioner lyser med sin frånvaro.
Jag funderar över hur det politiska engagemanget kommer ta form i framtiden. För förändring är ett måste. Även jag räds de politiska etablissemanget och då är jag ändå över trettio.

Jaget, chefen och ledaren – alla tre lika viktiga roller!

Har varit iväg på en av mina mest givande kursresor någonsin. Tillsammans med sex andra ledare så utvecklade vi tillsammans en ledarskapsutbildning som slår allt annat jag varit med om. Jag rusade iväg i torsdags för att hinna med flyget, svor inom mig själv att jag klämt in denna utbildning mitt i en hysteriskt arbetsintensiv period. Igår förmiddag när jag avslutat de fyra kursdagarna är jag så oerhört tacksam att jag åkte. Att stanna upp mitt i rusande vardag och reflektera, dela erfarenheter, idéer och tankar med yrkesperson i liknande situation men med en helt annan kontext är helt fantastiskt och lärande. Jag känner mig så inspirerad och säker. Har fått nya perspektiv på mig själv, mina yrkesval och handlingar. Har fått tid att resonera om mitt jobb, planer och strategier. För inspirera kan jag nämna några av de många rubriker som vi arbetat med; Jaget i relation till chefen och ledaren? Hur implementerar man ett aktivt etikarbete i relation till relevansproblematik och hierarkiska strukturer? Vad kan vi lära av Oscar Wilde när det gäller dialog och kritiskt tänkande? Vad betyder CSR för den dagliga verksamheten? Vad menar vi med prioritering? Spännande fortsättning följer...

Jag är igång! ; )

Vi har alla ett ansvar!

Nu har det som inte får hända, hänt ännu en gång. Det blir så uppenbart att samhället inte reagerade i tid, att vi inte tog signalerna på allvar. För visst fanns de där. Ännu en gång har vi inte lyssnat eller brytt oss tillräckligt mycket om. Och vi har framför allt inte reagerat i tid. För nästan alltid finns det tydliga varningstecken. För en tid sedan skedde en liknande massaker i Finland. Mördaren var även där en ung skolelev. En kille som kände sig utanför. Han kände sig förföljd och av andra upplevdes han som annorlunda. Han var en kille utan vänner. Några säger att han blev mobbad.

De senaste årens uppmärksammade våldsdåd bland unga väcker frågor hos oss alla: Vad är det som gått snett när en ung person kallblodigt skjuter ihjäl jämnåriga kamrater? Vems fel är det och vem kan ställas till svars? Var har vuxenvärlden brustit? Var ska vi söka efter förklaringar och svar? Och hur kan vi förebygga, så att det inte händer igen?

Frågorna är svåra att besvara. En sak är dock säkert; någonstans har vi misslyckats och vi borde alla skämmas över det som sker. Jag vägrar tro att vi tappat förmågan till empati eller övertygelsen att alla människor är lika värda men visst har klimatet hårdnat. Genom alla tänkbara kanaler som communities, bloggar, sms eller media så sprids trakasserier dygnet runt. Detta är långt ifrån ett skolproblem. Både unga och vuxna deltar med offentliga eller dolda kränkningar varje dag, hela tiden och överallt. Sammantaget skapar detta normen för hur vi behandlar varandra och det banar vägen för trakasserier, diskriminering och kränkningar. Den 2 mars presenterade Skolverket resultatet av två stora undersökningar kring diskriminering och likabehandling i förskola och skola, de slår fast i sin rapport att normer är grunden till trakasserier. Begränsande normer som skapar ett innanförskap och ett utanförskap, ett vi och de. Genom normer befästs att vissa människor är normala och andra avvikande. Det innebär bland annat att man har rätt att ifrågasätta och diskutera vissa människors livsform och rättigheter medan andras tas för givet.

Jag startade Friends 1997 och sedan dess har vi verkat ute på skolor och idrottsföreningar, genom det arbetet så vet jag hur viktigt det är med tidiga och förebyggande insatser. Det finns naturligtvis inga snabba lösningar på komplexa problem. Istället krävs ett intensivt och evigt pågående bråkande med begränsande normer.

Alla människors lika värde, respekt för andra och empati måste diskuteras och värderas. Våra folkvalda – politiker och företrädare för kommunen – måst ta ett helhetsgrepp kring våld, mobbning och trakasserier. Det är vi vuxna som har ansvaret att förmedla dessa grundläggande värderingar.

Säkerhet på nätet

En vecka fylld av konferens och timtal av möten. Det är fantastiskt vad möten med andra ger, nya idéer och inspiration.

I onsdags så skrev DN om att internet nu ska bli säkrare för barn genom att flera stora nätverksaktörer skriver på ett säkerhetsavtal. Bland annat lovar de att det inte ska gå att söka på personliga profiler för underåriga personer, att kontaktlistor och profiler ska ha standardinställningen "privat". Det låter ju jätte bra. Visste ni att hela denna vecka ha varit fylld av internetsäkerhets diskussioner och möten. I tisdags var det Safer Internet day som uppmärksammandes med ett stort ungdomsmöte på Fryshuset. Igår och idag pågår en stor internationellt konferens ”Children and online Sexual Violence”, bra initiativ för att sprida information och ¨som kunskapsinhämtning för människor som arbetar med och för barn och unga.

Skulle dock se mer av den positiva sidan av Internet på dessa möten.

En god handling leder till fler.

Jag är övertygad om att första steget till att få människor att se och lyssna är att gradvis öppna deras ögon och sinnen. Genom att förstå globala/lokala strukturer och sin egen roll kan man också få syn på sina möjligheter att vara med och bidra till en bättre värld. Små steg, en enda god insats eller mindre satsningar blir tillsammans en positiv rörelse som successivt skapar förändring. Min egen övertygelse är att ”en röst gör skillnad” och det är ett budskap jag vill att allt jag jobbar med ska förmedla och stå för. Jag tror och har alltid trott på att om alla bidrar och tar ansvar så kommer världen att förändras till det bättre. Som Martin Luther King sade: "Det farliga är inte de onda människornas tal – det farliga är de goda människornas tystnad".

Just nu genomgår världen en gigantisk ekonomisk kris. Många människor, även i Väst, står inför svåra utmaningar. Men enligt en trendrapport som släpps i februari 2009 skapar krisen inte mer egoism utan snarare längtan efter att visa och ta del av empati och medkänsla. Rapporten talar om ungdomsgeneration som Generation G: “The current financial meltdown has led consumers to be more disgusted than ever with greedy corporate execs who just don’t care. The need for the opposite of greed is never greater than in challenging times. Challenging times see people craving care, empathy, sympathy and generosity.”

Ur positiv kraft skapas ny positiv kraft. Genom att göra gott, även genom små handlingar i vardagen, kan vi skapa ett bättre samhällsklimat och inspirera andra. Jag hoppas att jag i mitt nya uppdrag kan finna ett sätt att foga ihop idén om varje enskild människas egen förmåga till att bidra till förändring, med fakta om de grymheter som drabbar världens barn. I förlängningen kan kombinationen av ökad kunskap och insikt om den egna kraften leda till reell förändring.

Alla olika alla lika

Fördomar finns omkring oss varje dag. Det är när fördomar omsätts till handling som man riskerar att bli utestängd. Från skolan, från arbetslivet eller i andra situationer. Egentligen finns det ingen begränsning på situationer där olika fördomar kan skapa hinder i vardagen. Alla Olika Alla Lika arbetar för att motverka fördomar.

Kolla in filmen!

Friends utnämner Katarina Rosenqvist till ny verksamhetschef

I måndags tillträder Katarina Rosenqvist som ny verksamhetschef för stiftelsen Friends. Katarina kommer närmast från tjänsten som VD för organisationen Rättvisemärkt som kraftigt expanderat och fått en framträdande position under Katarinas ledarskap. Hon har även arbetat som kommunikationschef på Fujifilm Sverige.

Katarinas breda erfarenhet av företagsledning och hennes engagemang inom andra välgörenhetsorganisationer gör att hon är som klippt och skuren för tjänsten som verksamhetschef hos oss. Vi arbetar kontinuerligt med att engagera fler i kampen mot mobbning - både barn, vuxna och företag. Katarina kommer att bidra till att föra Friends arbete framåt.

Barnslavar i Sudan

Igår kväll var jag på seminarium om barnslavar i Sudan. Jag såg den den uppmärksammade filmen Slavar – en animerad dokumentär, 15 minuter, av David Aronowitsch och Hanna Heilborn, som baseras på en intervju med Abuk och Machiek, två av tusentals barn som kidnappades under det mer än 22 år långa inbördeskriget i södra Sudan. Barnen beskriver med egna ord sina erfarenheter av övergreppen, innan de fritas från slaveri av James Aguer Alic, grundare av CEAWC, Sudan (Committee for the Eradication of the Abduction of Women and Children).

James Aguer Alic samt hans kollega Yel Nyang Gum var närvarande under filmvisningen för att berätta om slaveri i Sudan. James Auger och hans medarbetare har kartlagt hur mer än 20 000 barn och kvinnor har kidnappats från södra Sudan. Han har gripits 33 gånger på grund av sin snart 20 år långa kamp för de bortförda barnen.

Filmen men framförallt de erfarenheter och den verklighet som James och Yel berättar om får mig att än en gång känna mig maktlös och väldigt ledsen. Vad är det med vår värld? Den är rutten. Och barn får lida för att vuxenvärlden krigar och är oförmögna att ta ansvar. Jag skäms också över att jag inte vet mer om världens alla misslyckaden. Ju mer jag läser desto mer ledsen och frustrerad blir jag. Hur ska jag kunna formera ett greppbart och tillgängligt arbete/projekt när välrden rent ut sagt suger!!

Som tur var finn människor som James och Yel, de vann pris 2003,
läs mer här!

Polisen får mer resurser.

Ibland är livet märkligt. Mitt i alla mina tankar och ilska så kommer ett långt inslag i gårdagens aktuellt om barnsexhandel, se här! Regeringen satsar mer pengar till polisen för att de ska kunna följa upp och sätta dit män som åker utomlands och utnyttjar barn. Och Ecpat har seminarium tillsammans med näringslivet för att diskutera vad som ska och kan göras för att stoppa barnsexhandel. Drottningen var där och såg till att arbetet får sin viktga uppmärksamhet. Super! Verkligen så bra.

Jag bär skuld!!

Jag avslutat förra veckan med att delta i Ecpats två dagars utbildning om Barnsexhandel (ja jag vet ordet är helt absurt, vem vill sätta ihop orden; barn och sex och handel). Nu präglats mina tankar av skuld. Att jag lever i väst och representerar den delen av världen som roffar åt sig av de fattiga. Den delen av världen där profit är mer värt än människoliv. Visste ni att svenska män är ökända bland barn som befinner sig i sexhandel. Det gör mig så fruktansvärt förbannad och ledsen. Detta sker inte på grund av fattigdom utan av den rika världens förövare. Över tio miljoner barn runt om i världen utnyttjas i barnsexhandeln och varje år nyrekryteras 2 miljoner barn det vill säga 240 barn i timmen!! 240 barn i TIMMEN!! Inte för att siffrorna är det viktigaste men de beskriver en värld som får mig att kräkas. Nu, just i denna sekund så sker det! Övergrepp efter övergrepp! Och vad gör vi, ingenting. De flesta blundar och vill inte se, lyssna eller för den delen prata om det. När jag försöker återge vad jag fick veta under utbildningen märker jag att människor stänger av, det är för tungt att ta till sig. Men nej, om vi inte kan se och prata så kan vi heller aldrig få till en förändring. När regeringen får frågor om detta så hänvisar de till biståndsarbete, men det är ju helt fel. Visst är bistånd viktigt och vi ska naturligtvis bidra till att bygga upp de fattiga länderna MEN kom ihåg om ingen efterfrågan fanns så skulle de fattiga aldrig ge upp eller sälja sina barn. Det är vårt ansvar! Vi rika, välutbildade människor med makten att bli lyssnade till.

Minnen om mobbning som berör

Let´s dance deltagaren Elisabeth Höglunds skoltid var en mördröm. Med lärare och en mor som bidrog och förstärkte förtrycket. Klasskamrater som frös ut och dagligen plågade henne. Nu, många år senare så har mobbarna glömt, rättare sagt förträngt, de säger till henne att de inte kommer ihåg. Jag har hört det berättats så många gånger förr, hur människor hört av sig till mobbarna för att få en ursäkt men mötts av förnekelse och oförståelse. Det gör mig arg. Visst är det så att barn som mobbar ofta har haft det tufft på ett eller annat sätt, men som vuxen borde man kunna blicka tillbaka och se komplexiteten, sina påhopp och kränkning.

Jag minns så starkt hur mina plågoandar bad om ursäkt, sa förlåt och grät många gånger om innan jag lämnade högstadiet och åkte utomlands. Det var viktigt för mig. Det där ”förlåtet” som fick mig att förstå att det inte var fel på mig, gav mig möjlighet att starta om. Alla fd mobbare där ute, er bekräftelse och förlåt kan vara livsavgörande, våga titta i backspegeln och erkänn vad som hänt.

Elisabeths skoltid är fylld av minnen som upprör.

Afghanska flickor attackerades med syra på väg till skolan!

Afghanska flickor attackerades med syra på väg till skolan. Lärare och tonårsflickor togs fast på väg till skolan av talibanska män. Männen hällde syra i ansiktet på dem. De vill stoppa att flickor går i skolan.

Se inslaget HÄR!

Flickor var förbjudna att gå i skolan under tiden då Talibanerna regerade med ledaren Mullah Omar. Under den perioden riskerade flickor, föräldrar och andra familjemedlemmar att bli slagna eller till och med dödade om de tillät eller hjälpte flickor att få utbildning. Sedan Talibanernas fall 2001 har Afghanska regeringen försökt skapa möjlighet för flickor att gå i skolan runt om i landet. Men alldeles för får flickor få gå i skolan och på många platser sker överfall som detta.

Det har förändras, fler och fler ger sig in i socialt arbete!

Är mitt uppe i researcharbete och imponeras av allt jag läser om på nätet. Vilket område jag än ”googlar” så dyker det upp mängder av träffar, länkar som vittnar om spännande satsningar och människor. Det görs så många bra internationella projekt runt om i världen. När jag väljer att bara se det positiva, alla krafter som verkar för en bättre värld så överöses jag av kloka, smarta lösningar och människor som vigt sitt liv till att förändra. När jag klickar mig vidare och snurrar in i sökandet så får jag läsa om mindre satsningar som gjort reell impact även fast förutsättningarna nästan varit helt omöjliga. Det kliar i mina fingrar att hitta en väg, en spår att själv få börja bygga och jobba igen. Det snurrar i huvudet av alla idéer viljor och önskemål. Det får mig att le, glädjas över hur många som kämpar, sliter, jobbar och vill göra gott. Att det rör på sig, företag, företagare, entreprenörer, filantroper, ungdomar, alla vill hjälpa, hitta nya lösningar och ger sig in i den sociala sektorn och bidrar. Det har hänt något, intresset är större och nästan alla företag ser det som självklart att ha ett socialt engagemang. Det är bra. Det behövs.

Stöd Friends i kampen mot mobbning - bli vänskapare här!

Kampen mot mobbning pågår hela tiden, varje dag och Friends behöver Din hjälp. Du kan stödja Friends på flera sätt genom att ge en gåva eller bli Vänskapare.

Som Vänskapare kämpar du för att barn ska slippa gå till skolan med en klump i magen. Du kämpar för att alla barn ska ha en kompis och för att ingen ska bli mobbad.

Ge 50 kronor i månaden eller mer! Gå in här nu!

Ändra nuvarande skatteregel när det gäller bidrag till ideella sektorn!

I september 2008 tillsatte regeringen en enmansutredning ang "skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet", utredaren finns på Finansdepartementet. Direktiven är på 13 sidor och nr 2008:102 och utredare är Hases Per Sjöblom (förflutet nu senast från Lotteriinspektionen). I juni i år ska han lämna slutrapport. Jag hoppas verkligen att en stark opinionsbildning och lobbying i frågan är igång, vi behöver aktualisera och se till att detta sker. Det är dags att Sverige tar steget och skapar bättre förutsättningar för företag att ge och nya möjligheter för den ideella sektorn att utvecklas.

Läs direktivet! Och diskutera.

Ny reklamfilm!

Du har väl inte missat Friends nya reklamfilm.
Titta här!

Hej då Arbetsförmedlingen!

Den 15:e december lämnade jag mitt uppdrag på Arbetsförmedlingen för att ta mig an nya utmaningar. Det var ett svårt beslut att säga upp sig, lämna en spännande och behövande arbetsplats. Projekt Avstamp avslutade år två/2008 med en lyckad och välbesökt kampanj "Jobbsökarna", projektet tas nu över av min kollega Pär Lindell. 2009 innebär förankring och implementering av samtliga metoder/aktiviteter och insatser som Avstamp arbetat fram under projektperioden. Det är en utmanande uppgift Pär har framför sig.

Jag lärde mig massor av att arbeta på AMS/Af, bland annat så fick jag träna mitt tålamod, envishet och förmågan att "lobba" i de egna leden, att aldrig ge sig utan enträget kämpa. Det jag kanske är mest stolt över och tänker på nu när jag lämnar myndigheten, är förflyttningen i prioritet för unga arbetssökande, från att vara en målgrupp man tyckte skulle klara sig rätt bra på egen hand till att unga arbetssökande får prioriterad och särskild hjälp samt är en grupp som ligger högt upp på agendan. Med den nya Generaldirektören som uttryckligen har sagt att det ska satsas på unga kan jag ändå med gott mod gå vidare. Jag anser att Arbetsförmedlingen har en ordentlig resa framför sig innan man uppnår vad man borde med alla de resurser och fantastiska personella krafter som finns på myndigheten.

Är också tacksam och glad över att få träffat och arbetat ihop med starka, engagerade och fantastiska arbetsförmedlare, som kämpar i vardagen och har sökt sig till förmedlingen för att få vara med och påverka samhället, Elna, Lotta, Karin, Malin, Anders, Håkan, Fredrik, Stefan, Anette, Lars, Jeanette, Anna, Christina, Peter med flera med flera inklusive samarbetet med min närmaste kollegor.

Nu börjar en ny väg...

Avhoppade unga i ingemansland!

Arbetslöshet, skulder och nerdragna sjukförsäkringar slår hårt mot många just nu. Ökat utanförskap, utslagning och maktlöshet. Segregation och klyftor, alltid aktuellt men desto mer tydligt i svårare tider.

Av en slump hamnade jag framför Svt dokumentär om Leslie i veckan, såg första avsnittet och kunde därefter ej hoppa över att se de andra delarna, dokumentären grep mig. Kolla här!

Att få följa en tonårskille i en segregerad del av Sverige, från 14 år tom 18 år, så tydligt få bevittna hur omvärlden misslyckas och hur livet mer och mer raseras, känns långt ifrån obekant men mycket gripande. För att citera Leslie själv "musiken räddade mitt liv", det är svårt att undvika att tänka på vad som hänt om han inte haft talang för musik eller drömde om att bli artist. Tänker på alla tusentals ungdomar som hoppar av/blir utslängda/slutar gå gymnasiet och hamnar i samhällets ingemansland. Kommuner eller myndigheter har inga strukturer för att fånga upp och ge verkligt och bra stöd för dessa unga individer som måste få vägledning för att hitta sin riktning i livet. När föräldrar fallerar, som så ofta sker måste det finnas andra där som stödjer och hittar nya vägar. Här borde Arbetsförmedlingen göra mer, det är ju en aktör som har kontakterna/erfarenheten att faktiskt kunna ge verklig hjälp. Näringslivet är naturligtvis också ansvariga och bör bidra, med exempelvis praktikplatser, provjobb och mentorskap.

Dessa ungdomar bör få mer hjälp!

Gör något för människorna i Gaza!

Sen förra lördagen har runt 450 människor dödats i Gaza. Minst 100 av dem är barn. Många byggnader och civila hus har blivit förstörda i bombattackerna. Hjälporganisationer arbetar nu intensivt med att försöka få tag på presenningar som kan fungera som tillfälliga skydd för familjerna som drabbats och hitta sätt för att dela ut matpaket.

Gazas befolkning behöver stöd!

Du kan stödja exempelvis Rädda Barnen med 50 kr genom att skicka ett sms. Skicka ordet "KATASTROF" till 72 950

Gör det! Det händer nu. I denna stund.

2009 och dags att dra igång!

Nytt år med nya utmaningar. I år stämmer det mer än någonsin. Ska bli riktigt spännande att komma igång. Efter en hysterisk höst med dubbla uppdrag, en flytt, renovering, vattenskada och annat strul så var några veckors ledighet välbehövligt och givande. Efter alla helgdagar så är detta första riktiga dan på jobbet och det är med en viss ödmjukhet jag närmar mig min nya uppgift. Försöker påminna mig om att jag varit i liknande situationer tidigare så att jag kan andas ut och lita på att det klarnar succesivt.