fredag 13 mars 2009

Vi har alla ett ansvar!

Nu har det som inte får hända, hänt ännu en gång. Det blir så uppenbart att samhället inte reagerade i tid, att vi inte tog signalerna på allvar. För visst fanns de där. Ännu en gång har vi inte lyssnat eller brytt oss tillräckligt mycket om. Och vi har framför allt inte reagerat i tid. För nästan alltid finns det tydliga varningstecken. För en tid sedan skedde en liknande massaker i Finland. Mördaren var även där en ung skolelev. En kille som kände sig utanför. Han kände sig förföljd och av andra upplevdes han som annorlunda. Han var en kille utan vänner. Några säger att han blev mobbad.

De senaste årens uppmärksammade våldsdåd bland unga väcker frågor hos oss alla: Vad är det som gått snett när en ung person kallblodigt skjuter ihjäl jämnåriga kamrater? Vems fel är det och vem kan ställas till svars? Var har vuxenvärlden brustit? Var ska vi söka efter förklaringar och svar? Och hur kan vi förebygga, så att det inte händer igen?

Frågorna är svåra att besvara. En sak är dock säkert; någonstans har vi misslyckats och vi borde alla skämmas över det som sker. Jag vägrar tro att vi tappat förmågan till empati eller övertygelsen att alla människor är lika värda men visst har klimatet hårdnat. Genom alla tänkbara kanaler som communities, bloggar, sms eller media så sprids trakasserier dygnet runt. Detta är långt ifrån ett skolproblem. Både unga och vuxna deltar med offentliga eller dolda kränkningar varje dag, hela tiden och överallt. Sammantaget skapar detta normen för hur vi behandlar varandra och det banar vägen för trakasserier, diskriminering och kränkningar. Den 2 mars presenterade Skolverket resultatet av två stora undersökningar kring diskriminering och likabehandling i förskola och skola, de slår fast i sin rapport att normer är grunden till trakasserier. Begränsande normer som skapar ett innanförskap och ett utanförskap, ett vi och de. Genom normer befästs att vissa människor är normala och andra avvikande. Det innebär bland annat att man har rätt att ifrågasätta och diskutera vissa människors livsform och rättigheter medan andras tas för givet.

Jag startade Friends 1997 och sedan dess har vi verkat ute på skolor och idrottsföreningar, genom det arbetet så vet jag hur viktigt det är med tidiga och förebyggande insatser. Det finns naturligtvis inga snabba lösningar på komplexa problem. Istället krävs ett intensivt och evigt pågående bråkande med begränsande normer.

Alla människors lika värde, respekt för andra och empati måste diskuteras och värderas. Våra folkvalda – politiker och företrädare för kommunen – måst ta ett helhetsgrepp kring våld, mobbning och trakasserier. Det är vi vuxna som har ansvaret att förmedla dessa grundläggande värderingar.