Befinner mig mitt i värmen och alla frågor i Phnom penh!

Staden är fylld av människor i ständig rörelse på mopeder och cyklar. En och annan stor amerikansk bil som tutar sig fram. Värmen ligger som en fuktig hinna över myllret. Lukter och ljud. Människor ler och jag upplever en vänlig stämning. Få västerlänningar syns till, jag och min kollega navigerar mellan NGO:s kontorens olika världar, dricker vatten och kämpar med att hålla tårarna på plats. Lyssnar och skriver. Jag är här för att träffa sociala entreprenörer och få inblick i hur en idé växer till livsavgörande verksamhet för stadens mest utsatta. Jag jämför med mina egna entreprenörskapserfarenheter. Såklart är allt annorlunda men ändå lika. Kambodja är fattigt och utsattheten ogreppbart. Kvinnor, minskadade barn, gatubarn, barn som arbetar och de tillfångatagna barnen som lever i skräck. Flickorna som säljs av sina familjer och utnyttjas i en industri som är den grymmaste på jorden. Barn fastbundna i små rum, sålda för några dollar, som handelsvaror flyttas runt på bordeller för att utnyttjas av män; kambodjaner och turister, västerlänningar och kanske din eller min granne. Det gör så ont i varje lite cell, varje andetag, varje tanke. Fruktansvärd ilska och rädsla, hur kan människan vara så ond? Fattigdom. Ett land som levt/lever i förtryck. Efterfrågan skapar industrin. Men trots alla dessa påstående så kan jag aldrig sluta fråga mig själv, hur kan människan kan vara så ond?

Våra dagar är fyllda av möten med inspirerande människor som vigt sina liv för att förändra och att hjälpa barn och unga. I allt detta mörka finns dessa hjältar som varje dag riskerar allt för att ge nya möjligheter och ljus. Jag har så mycket att lära, lyssna och ödmjukt försöka se helheten. Ta med mig hem och sätta i våra strukturer och förhoppningsvis kunna identifiera nya arbetssätt och metoder för att kunna bidra.

Jag kommer aldrig glömma dessa ansikten, barns tomma blickar men med en gnista av hopp, tack vare fantastiska människors insatser.