De unga lös med sin frånvaro under 1 maj

Efter några hektiska dagar på jobbet så gav jag mig ut på det sedenliga första maj deltagandet. Efter att ha bevittnat en av historiens första homovigslar i humleträdgården, gråtit några tårar i ögonblicket av historiskt vindlag så gav jag mig ut på demonstrationståg, eller så mycket demonstration var det kanske inte utan snarare ett lugnt deltagande för demokratin. ”Upp till kamp” sångerna tillhör inte riktigt min generation eller inte heller min typ av kamp. Jag noterade under promenaden genom staden att folket som stod längs gator och torg hade en medelålder som låg långt över 50 år. Bortsett från ett mindre gäng muf:are som var kring 15 år och högljutt opponerade mot oss. Hurra Hurra säger jag för att cirka tjugo tonåringar tar med sig flaggor och hejarramsor för att bemöta tåget med sin egen övertygelse och kamp.

Det oroar mig att ungdomarna lös med sin frånvara denna soliga första maj. Det borde verkligen oroa samtliga partier att ungdomarna väljer att hoppa över att delta inte bara 1 maj utan överhuvudtaget. Det är ju inte ungdomarna som sviker utan partierna som misslyckas. Vi måste vara rädda om vår demokrati, politiken är vårt främsta system för detta oavsett vad man tycker om respektive parti (eller partiledare för den delen). Men de ungas debatter, engagemang, diskussioner lyser med sin frånvaro.
Jag funderar över hur det politiska engagemanget kommer ta form i framtiden. För förändring är ett måste. Även jag räds de politiska etablissemanget och då är jag ändå över trettio.