Let´s dance deltagaren Elisabeth Höglunds skoltid var en mördröm. Med lärare och en mor som bidrog och förstärkte förtrycket. Klasskamrater som frös ut och dagligen plågade henne. Nu, många år senare så har mobbarna glömt, rättare sagt förträngt, de säger till henne att de inte kommer ihåg. Jag har hört det berättats så många gånger förr, hur människor hört av sig till mobbarna för att få en ursäkt men mötts av förnekelse och oförståelse. Det gör mig arg. Visst är det så att barn som mobbar ofta har haft det tufft på ett eller annat sätt, men som vuxen borde man kunna blicka tillbaka och se komplexiteten, sina påhopp och kränkning.
Jag minns så starkt hur mina plågoandar bad om ursäkt, sa förlåt och grät många gånger om innan jag lämnade högstadiet och åkte utomlands. Det var viktigt för mig. Det där ”förlåtet” som fick mig att förstå att det inte var fel på mig, gav mig möjlighet att starta om. Alla fd mobbare där ute, er bekräftelse och förlåt kan vara livsavgörande, våga titta i backspegeln och erkänn vad som hänt.
Elisabeths skoltid är fylld av minnen som upprör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar