Tankar om att kommunicera med unga

Det blir allt mer populärt bland konsulter, byråer och andra självutnämnda experter att uttala sig tvärsäkert om hur man ”snackar med kidsen”. Många av dem verkar dessutom tro att de själva är i målgruppen trots att den tiden i själva verket har passerat med flera decennier.

Jag tycker själv att jag har byggt upp en ganska solid erfarenhet just vad gäller att kommunicera med unga. (Dels genom Avstamp som jag jobbar med nu, men också genom sådant som Friends, Flicka och Ett Sverige för barn.) Av den anledningen blir jag också rätt ofta tillfrågad om just hur man når ut till unga. Men jag blir allt mer medveten om att jag ofta famlar i mörkret och att jag måste lära mig på nytt varje dag.

Jag är ju inte 17 år själv längre (som sagt). Dessutom blir bruset från nya kommunikationskanaler högre varenda dag, och ingen grupp är så snabbrörlig (alt. fritänkande/illojal, välj det som passar) som just ungdomar. Det finns det faktiskt också rätt lite bra empirisk kunskap om ungas kommunikations- och medievanor. (Jag har haft några duster med Charlotta Gustafsson om det där på den tiden då hon var chefredaktör för Vecko-Revyn. Hon använde Orvesto-undersökningar för att bevisa att tidningen i princip bara hade 30-åriga läsare, rent nonsens såklart.)

Just nu sitter jag och väntar på en ny undersökning som på längden och tvären ska besvara var och hur unga människor kommunicerar just för ögonblicket (alla undersökningar på området blir ju som bäst ögonblicksbilder). Jag återkommer när jag har tagit del av den. Men till dess har jag - med risk för att göra mig till en av de självutnämnda experter som jag själv varnar för - några tankar om vad man bör tänka på om man vill få unga människor att lyssna, och tro, på vad man säger:

• Personliga möten är överlägsna all annan kommunikation. Det pratas idag ofta om interaktivitet som att det är något nytt. Men ingen interaktivitet kommer ju i närheten av den som uppstår öga mot öga.

• Prata begripligt, men tro inte att du själv är i målgruppen om du inte är det. Ungdomar förväntar sig inte att vi vuxna ska ha järnkoll på deras verklighet. Ju mer man anstränger sig för att vara den coola polaren, desto större risk att man istället uppfattas som den pinsamma morsan.

• Om man ska kommunicera via medier är icke-köpt utrymme nästan alltid bättre än köpt. Om det man har att säga är tillräckligt intressant för läsarna eller tittarna så behöver man ofta inte betala för att få säga det. Och är det inte tillräckligt intressant så kanske det heller inte är någon mening med att säga det. (Allra mest skeptisk är jag mot köpt material som är förklätt för att se ut som redaktionellt material - typ ”advertorials” och expertpaneler i TV där företag betalar för att vara med. Inte bara för att det är oetiskt, utan också för att jag är övertygad om att unga människor inte är dummare än att de känner på sig när det är fejk.)

• Lyssna på vad unga människor själva säger, men lyssna inte för noga. Det är inte säkert att en 17-åring kan berätta för dig hur du ska nå ut till andra 17-åringar. (Verkligheten för 17-åring på Östermalm behöver inte ha någonting att göra med hur den ser ut för en 17-åring i Övertorneå exempelvis. Dessutom vet jag av egen erfarenhet av det som ung väldigt lätt blir så att man svarar som man tror att man förväntas svara, för att vara duktig helt enkelt.)

• Mobilen – tro på hypen. Det blir lätt massa floskler om ny teknik när man pratar om att kommunicera med unga. Men tveklöst är mobiltelefonerna idag det helt dominerande kommunikationsverktyget framför allt för unga människor. Alla som på något sätt kan integrera mobiltelefonen i kommunikationen har mycket gratis.