De nya mediemakthavarna

Bertil Torekull, tidigare chefredaktör för DI och SvD, skriver idag rätt tänkvärt på DN Debatt om ledarsidans roll i det nya medielandskapet.

Torekull menar att ledarsidorna har spelat ut sin roll som åsiktsplattform.
"Som en följd av denna om- eller nedgradering av ledarsidornas status lyfts numera kolumnisterna demonstrativt fram som viktigare. Liza Marklund i Expressen eller Jan Guillou i Aftonbladet eller Per T Ohlsson och Åke Stolt i Sydsvenskan bär syn för sägen. Olika krönikörer, gärna generöst benämnda "analytiker", blandar fritt analys och åsikter", skriver han bland annat.

Jag har ingen direkt uppfattning i sakfrågan, men jag tycker att beskrivningen av tidningarnas proffstyckare är ganska träffande. Mediernas (särskilt kvälls- och gratistidningarnas) mest tongivande opinionsbildare utgörs idag av deckarförfattare, programledare, före detta dokusåpastjärnor eller vilka som helst som har tillräckligt starka varumärken för att sälja tidningar. Dag efter dag, och förmodligen under grym tidspress, ska de producera lagom kontroversiella åsikter om högt och lågt. Fakta och subjektiva åsikter blandas, så att det ofta är omöjligt att urskilja vad som är vad.

Jag har personlig erfarenhet av att få både min verksamhet och min personlighet risad och rosad av kvällstidningskolumnister, och jag vet vilken genomslagskraft det har. Jag vet också hur hopplöst det är att få rätt när texterna bygger på rena sakfel (vilket naturligt nog händer ganska ofta). Skulle det gällt en debattartikel så hade man kunnat skriva en replik på debattplats, och hade det varit en redaktionell artikel skulle man kunnat få en rättelse. Men nu är det varken eller, så nu får man helt enkelt hacka i sig. För hur ofta ser man att en kolumnist publicerar en rättelse av sin egen text?

För mig är den här maktförskjutningen och dess konsekvenser en intressantare fråga än på vilken plats i tidningen åsikterna finns.