Det är vi som är problemet...

City toppar idag med att kvinnorna är redo att ta över efter århundranden av gubbvälde. Onekligen en glad rubrik att börja veckan med. Fortfarande tryter dock mitt tålamod dock alldeles för ofta när det gäller rätten alla gubbar tar sig att hela tiden representera, ta plats och helt oresonligt ta ordet i samtliga sammanhang.
Därför börjar jag denna vecka med ett inlägg om normer som förgör!

Om du är VD för ett svenskt börsbolag är det idag större sannolikhet att du heter Göran än att du är kvinna. 2% av VD:arna är kvinnor och 3% heter Göran. Det obetalda arbetet i hemmet utförs fortfarande till överlägset största delen av kvinnor, löneskillnaderna är stora och föräldraledigheten är till största delen en mammaledighet.

Det är idag politiskt korrekt i i princip alla läger att fördöma de här könsorättvisorna. Men kruxet är att strukturerna upprätthålls av oss själva och att det ofta är förtvivlat svårt att gå emot. Hur reagerar vi när en pappa säger: -”Jag var hemma i fem veckor med vår dotter men det var ingenting för mig. Du vet, sitta i sandlådan, nej, det var inte min grej”. Pröva samma uttalande men byt ut pappa mot mamma. Hur känner vi för en sådan mamma?

Och bilden av hur man får vara som flicka och pojke är fortfarande otroligt svår att rucka på. En flicka som spelar fotboll, är duktig på konstruktionslek är en ”pojkflicka” och de flesta ser det som något positivt. Pröva pojken som är försiktig, vill klä sig i vackra, glittriga kläder och älskar att dansa balett, det är inte lika självklart positivt med en ”flickpojke”.

Normen för vad som är en människa utgår fortfarande från den vita, heterosexuella medelklassmannen. Allt annat som inte är det måste beskrivas som avvikande och ges ett tillägg:
- fotboll kontra tjejfotboll
- läkaren kontra den kvinnliga läkaren
- 35-åringen kontra den 35-åriga kvinnan

Vi är alla en del av de här normerna och värderingarna. Om saker och ting ska kunna förändras på allvar måste vi börja skärskåda oss själva. Vi måste ta reda på hur vi är med och bevarar könsroller. Vi måste få syn på våra egna värderingar för att kunna göra något åt dem och för att ge alla människor samma möjligheter att utvecklas till sin fulla potential. Alla borde få pröva att vara flicka och pojke på hundra olika sätt och sedan själv välja hur man vill vara.

***

Bröllopet gick för övrigt jättebra. Som tur var har jag ju rutiner att hålla ihop stora ”events”... Även om det här var en aningen mer känslofylld och tårdrypande aktivitet än vanligt, med kärlek som huvudtema. Det var en fantastisk tillställning, och bruden lyste allra mest. Förutom min egen brud då.