Va fasen jag fick ju lära mig att skriva med skrivmaskin!

Alla bara prata om den nya generationen, likaså jag, denna nya grupp människor som ska vara svaret på vår framtid. De ska växla över i generationsskiftet, konsumera mer och vara lojala världsmedborgare för oss alla. Uppväxta i informationssamhällets kunskapsboom och samtidigt sopsortera och le. De som idag är sjutton, arton år och snart står på tröskeln till arbetsmarknaden. Myndigheter, staten, politiker, företag, offentlig sektor, ja alla skriker efter att veta mer, förstå och kunna locka till sig dessa finniga tonåringars hårda skärpa. Jag hånler när vissa kollegor anser att jag kan representerar ungdomar, jag? denna medelålders wannabe. Jag har fattat för länge sedan att hur mycket jag än tråkbloggar, facebookar, skypar eller internetar mig så ligger jag ljusår efter de som vuxit upp i den tid som är. Va fasen kära kolleger jag fick ju lära mig skrivmaskin under högstadiet! Jag är chanslös, inte ens med stöd av min unga partner får jag saker och ting klarna, nog för att hon ger mig många tips, hon har fått mig att skypa med henne när hon reser runt i världen. Som om det nu skulle vara en revolution. öh not!

Jag sitter och går igenom alla Avstamps undersökningar och intervjuer, måste uppdatera mitt sinne med de ungas önskemål och drömmar. Min värsta skräck är att jag sitter och driver ett arbete som har blivit föråldrat med mitt eget åldrande. Att min kunskap blir gammal direkt jag införskaffar mig den, när undersökningen är gjord eller referensgruppen gått hem, redan då är det kanske något annat som gäller, att jag glömmer bort mina egna unga tankar och byter ut dem mot vuxengenerationens snäva värld. Nej, nej.. låt mig få behålla min iver, naivitet och tro på att allt är möjligt. Snälla låt mig alltid behålla övertygelsen att en röst gör skillnad.

Att fylla 31 år är jobbigare än att bli 30.

Typiskt.