Slår upp Metro på tunnelbanan och sen vidare på dataskärmen, möts av tre rubriker direkt på första sidan "Kvinna överfölls och våldtogs av flera män", "Släktingar våldtog flicka över 50 gånger" och "Smygaren fortsätter neka till våldtäkt".
Se själv!
Och i morse när jag slog på nyhetsmorgon så diskuterade polisen, socialnämnden och brottsofferjouren fallet om den inlåsta kvinnan på campingen i Eksjö. Vad är det för värld vi lever i och varför får dessa brutala och vidriga övergrepp på kvinnor fortsätta. Straffen och tydlighet från samhället måste öka, tveksamma friande domar och flathet från myndigheter förvärrar situationen och låter det fortsätta. Det skrämmer mig att det tar polisen över tio månader innan de agerar, en kvinnas liv blir förstört under tiden. Socialnämnden misslyckas gång efter gång. Medmänsklighet saknas och allt för många blundar fast man vet vad som pågår. Vi måste höja våra röster och säga ifrån!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror du har delvis rätt, jag efterlyser mer män som säger ifrån vid fikabordet när diskussionen blir förråad.
Har själv rest mig en gång med orden "nu får det vara nog" när en del män - som vanligen hyser vettiga åsikter - hade dåraktiga uttalanden om en våldtäkt. Då ska man säga ifrån. Det kostar på, men de skäms, och det är en mycket kraftfull markering.
Denna min åsikt baserar sig inte på att kvinnan är svag och ska skyddas på något vis, utan att man säger inte vad-som-helst om vissa företeelser i vårt samhälle. I min bokhylla står, alldeles för sent och den är lånad, Egalias Döttrar.
När jag började läsa den så gjorde de små grå i huvudet knorr på sig. Den ställde precis Allt På Ända. Den vrider om tiden, klockan och tanken på ett sätt jag inte hade väntat mig. Har endast läst första kapitlet. Men tänk, för en intelligent (och ödmjuk :-) läsare är det tillräckligt.
Kvinnor och barn har det inte bra i det här landet. Det sitter dessutom i tingsrätternas väggar, den underliga kvinno och barn-sym.
Ibland gör jag tankeexpriment på badhuset. Jag tänker mig att två-tre starka gossar tänker våldta mig. Jag har ingenstans att ta vägen, badhuset har precis stängt och det är i princip låst. Och de gör det. Så långt kommer jag inte i tanken, jag ryser innan jag tänker den tanken. Och skakar av rädsla.
Så, och jag gråter när jag skriver det, måste varje våldtagen kvinna känna sig. Det är, och det finns inget annat ord i huvudet just nu, för jävligt.
Samhället. Visst.
Straff. Visst.
Men också ett stort ansvar ligger på oss män som Inte Våldtar. Som tar ett Nej för ett Nej. Oavsett om det gäller frågan "ska vi gå och fika?" eller "vill du ligga med mig?".
Skicka en kommentar