Du lotsar änglarna...

Ödmjukheten tar över allt annat. Jag blir alldeles varm av känslan av tacksamhet. Det faller på plats och jag är för alltid tacksam. Funderar på vad jag ska göra eller säga för att visa att allt, tiden, nuet är skimrande och jag bockar, bugar och tackar. Jag lovar att jag ska ge allt, satsa och behålla iver och tro. Känslan av övermäktighet och knäsvaghet, tårar som fastnar kvar bakom ögonlocken.

Önskar att du fanns kvar här bland oss. Jag vill berätta för dig för jag vet att du skulle bli stolt. Jag sitter på din stol och undrar när du ska komma inrusande igen. Men det gör du inte för du har lämnat oss. Vissa dagar vill jag bara falla ihop över skrivbordet och skrika ”var är du?”. Du ger mig styrka och jag vet att det är du som ser till att de vita skimrande hittar fram till mig, du lotsar änglarna. Det är du som visar vägen. Jag är tacksam. Det är så mycket jag vill berätta. Det är så mycket jag vet att du skulle vilja höra. Jag vet att du skulle vara stolt. Jag vill höra dina anekdoter om allt och ingenting. Din stol var trasig och din dator likaså. Ändå log du jämt och gjorde allt rätt. Jag saknar dig.

Varje vecka när jag rusade in på Blooms, sen som vanligt och du satt där med kaffe och en kanelbulle och med ditt block fyllt av listor av viktiga punkter vi skulle hinna med att prata om. Dessa eftermiddagsmöten som jag längtade till. Trots att jag alltid var sen. Varje möte slutade med nya idéer istället för att sortera ut de gamla. Så var det, framåt positivt och leende.

Du vet väl att vi jobbar vidare med din känsla för allt.