Okey nu ger jag mig ut på hal is. Jag vet att jag inte är en förälder , har därför inte samma rätt att uttrycka mig om föräldrarollen men jag kan inte hålla tyst då jag är så ARG! Arg på alla föräldrar som är så egoistiska att de inte kan se bortom sina egna problem för att kunna hjälpa sitt barn i knipa. Arg över att skulden över misslyckandet är starkare än viljan att hjälpa. Jag anser, om man nu skaffar barn så har man en skyldighet att alltid ställa upp och oavkortat stå på sina barns sida. Hur kan man som förälder blunda och vända ryggen till när ens barn mår dåligt och samtidigt bara mala på om sig själv. Sina egna jobbiga erfarenheter och lidande. Visst är det sorgligt om en vuxen person kastar bort många år av sitt liv för att man inte lyckades separera eller lämna sin partner som man föraktade. Visst jag vet, hört det tusen gånger förr, det är tufft. I min föräldrageneration så skedde det hela tiden överallt, spökena i garderoben och det dolda orden och känslorna som kapslas in av rädslan för att misslyckas. Mitt emellan hamnade barnen. Klämda blåa av föräldrars misslyckade. Klämda mellan ett par som avskyr varandra. Det kan man naturligtvis förlåta om föräldrarna sen gör allt för att kompensera och bygga nytt förtroende. Slutar fokusera på sig själv och ger allt för att hjälpa sina klämda barn. Alla barn och ungdomar jag mött genom mitt jobb som inte har haft en enda vuxen som ställt upp och nu när det kryper nära mig under skinnet så blir ilskan total.
Tänker på hans ledsna blick.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Då är vi två. Som irriteras, samtidigt så tror jag faktiskt att föräldrar gör så gott de kan. Visst, man kan alltid göra mer. Tro mig. Det är en gnagande känsla man alltid har.
Å andra sidan tror jag det är väldigt vanligt att en unge på fredagen får orden slängda i ansiktet "här, ta en femtiolapp och handla en kebab" underförstått för mamma och pappa ska titta på tv, ta fyra pilsner, dricka vin eller "umgås". MED VEM DÅ? Barnet då?
Det verkar som om meningen ovan sägs till en 10-11 åring. Får lätt för mig det, ser en massa barn, för det ÄR barn, som är ute "lösa" på stan vind för våg.
Då blir jag ledsen. Och så pratar jag ibland med dem, senaste gången nu på stångebrofältet där gymnasiebarnen hade inspark. Kallar de det. Men det är skändning, förnedring och mobbning.
Och du förresten...att du inte har barn fråntar dig inte rätten att ha en åsikt om dem.
I min värld är lattemammorna en plåga vi har fått för våra synders skull. Och sedan mammor och pappor som tror att barnen inte tål vatten. Och lägger över stora genomskinliga täta - ser de ut att vara - över barnvagnen när det kommer lite regn. Ofattbart.
Men visst. Du sätter fingret, som vanligt, på en springande punkt. Det finns barn som far illa på grund av de i någon mening möjligen är oönskade. Men det kan inte vara hela sanningen.
Är själv extremt dålig på att prata om mina problem. Vet inte riktigt vem jag kan/vill vända mig till. Det är inte så att jag inte skulle kunna prata med min familj. Bara att jag nte känner mig bekväm med någon att prata om det med. Är inte typen som direkt skulle sätta mig hos en psykolog och prata heller. Tror även att de flesta föräldrar "vet om" barnens problem/bekymmer, men att vi är väldigt duktiga på att säga det de vuxna vill höra. /Madelene
Madelene.
Jag förstår, det är lite ögontjänare. Det gäller dock att som förälder se förbi detta.
Om man menar allvar med sitt föräldraskap, annars har man abdikerat.
Det är nog det tuffaste uppdrag man har i livet, att vara förälder. Men det viktigaste!
Madelene, våga berätta det brukar hjälpa. Värt ett försök.
/Åsa
Skicka en kommentar