Saknad

Det finns inga ord idag. Bara tomhet. Min telefon ringer vid nio tiden för att påminna mig om att Paul fyller 60 år, eller skulle ha fyllt sextio år. Dagen präglas av saknad.

Tomhet.

Skolfront!

I går satt jag, återigen ett år efter förra gången, i TV-studion apropå dödskjutningar i finska skolor. Olustigt och nästan overkligt. Lyckligtvis tampas vi inte dagligen med den här typen av trygghetsfrågor. Ännu. Skolfront repriseras nästa vecka om man vill höra hur gymnasieelever, skolsköterskan Kajsa Mellåker från Tumba gymnasium, Åsa Landberg, psykolog vid Rädda Barnen och Sven Å Christianson, professor i psykologi resonerar kring detta.

Hatbrott ökar, förebygg i skolan!

2007 anmäldes 3.500 hatbrott, en ökning med 8 procent jämfört med året innan. 70 procent hade främlingsfientliga motiv och 20 procent homofobiska motiv.
Varför äkar det? Dels har vissa polismyndigheter arbetat aktivt med att identifiera och utreda fler hatbrott. Dels har organisationer och myndigheter arbetat för att de utsatta ska våga ta steget att anmäla. Men även i län där det inte bedrivits ett lika omfattande arbete mot hatbrott har en ökning av anmälda hatbrott skett. Därför finns det anledning att tro att en ökning faktiskt ägt rum. Men mörkertalen är stora.

I mars 2008 hade 73 procent av alla anmälningar från 2006 med hatbrottsmotiv klarats upp. Men i endast 9 procent av fallen kunde en person bindas till brottet genom att det exempelvis väcktes åtal. Resten, 64 procent, klarades upp tekniskt, vilket kan betyda att den misstänkta är minderårig eller att det inte kunde styrkas att ett brott begåtts.

Skolorna är en viktig arena för att förebygga hatbrott eftersom unga människor är överrepresenterade i statistiken, både som utsatta och som misstänkta.

Maskrosbarn!

Tänder lampan
För du ropade när du sov
Minnen skär dig
Av en värld som varit sned
Lyssnar på allt du drömt om
Du har gett mig lov
Lägger ett pussel här och
Jag får vara med

Om du blir rädd igen
Bredvid dig finns jag
När allt går runt i dig
Som ett nystan av garn
Ingen ser att stjärnor faller
Även när det är dag
Så önska dig något nu mitt
Maskrosbarn

När sedan mörkret faller
Minns att du är stark
Rusar fram som stormen
Runt dig står det still
Den enda blomman
I den hårdaste mark
Finns inga hinder kvar
Du tar dig dit du vill

Om du blir rädd igen
Bredvid dig finns jag
När allt går runt i dig
Som ett nystan av garn
Ingen ser att stjärnor faller
Även när det är dag
Så önska dig något nu mitt
Maskrosbarn

Rara gubbar och föräldraombud!

De senaste dagarna har präglats av ilska. I känsloväg alltså annars är tiden som vanligt fylld med alldeles för mycket jobb, resor och möten. Det är dock intressant med min ilska, för jag blir sällan oresonabel och jätte arg snarare envis och tröttsam. Att vara arg tar på krafterna.

Ordet ”föräldraroll” väcker så många känslor. Jag funderar över vad det egentligen betyder? Att axla rollen som vårdnadshavare för ett barn man själv satt till värden? Räcker det då med att säga, ”jag gör ju så gott jag kan”? I vanliga fall är min devis att, spänn bågen och sikta och om du missar så ska du i alla fall vara stolt över att du försökte. Men det funkar inte när vi pratar om föräldrar, nä vaddå ”så gott jag kan”? Nej, då måste du kunna mer! Aldrig ge upp. Det handlar alltid om ”mammagud och pappagud”, eller om man nu har en eller två eller mix av föräldrar, hur som helst så är det alltid de som påverkar en mest och skapar eller stjälper ens förutsättningar i livet. Så nog fasen måste man vara bra! Kärlek. Ge all kärlek man har och lite till. Bekräftelse, trygghet och värme. Beskydd och visdom.

Nä nu har jag bestämt mig. Friends måste starta ett föräldraombud. Jag kan ju inte bara gnälla utan istället hjälpa!

------

Innan jag avslutar så vill jag lyfta hatten för alla rara gubbar som samlar in pengar till Friends. Små slantar som på olika sätt ska gå till barn och unga. Ni vill så väl och lägger er själ i det ni gör och blygsamt berättar ni om heroiska insatser. Det är rara män som er som får idrotts Sverige att gå runt.

Föräldras misslyckande!

Okey nu ger jag mig ut på hal is. Jag vet att jag inte är en förälder , har därför inte samma rätt att uttrycka mig om föräldrarollen men jag kan inte hålla tyst då jag är så ARG! Arg på alla föräldrar som är så egoistiska att de inte kan se bortom sina egna problem för att kunna hjälpa sitt barn i knipa. Arg över att skulden över misslyckandet är starkare än viljan att hjälpa. Jag anser, om man nu skaffar barn så har man en skyldighet att alltid ställa upp och oavkortat stå på sina barns sida. Hur kan man som förälder blunda och vända ryggen till när ens barn mår dåligt och samtidigt bara mala på om sig själv. Sina egna jobbiga erfarenheter och lidande. Visst är det sorgligt om en vuxen person kastar bort många år av sitt liv för att man inte lyckades separera eller lämna sin partner som man föraktade. Visst jag vet, hört det tusen gånger förr, det är tufft. I min föräldrageneration så skedde det hela tiden överallt, spökena i garderoben och det dolda orden och känslorna som kapslas in av rädslan för att misslyckas. Mitt emellan hamnade barnen. Klämda blåa av föräldrars misslyckade. Klämda mellan ett par som avskyr varandra. Det kan man naturligtvis förlåta om föräldrarna sen gör allt för att kompensera och bygga nytt förtroende. Slutar fokusera på sig själv och ger allt för att hjälpa sina klämda barn. Alla barn och ungdomar jag mött genom mitt jobb som inte har haft en enda vuxen som ställt upp och nu när det kryper nära mig under skinnet så blir ilskan total.

Tänker på hans ledsna blick.

Gåshud på Folkungavallen igår!

Vinnarvittring och glädjeskrik tog över när Linköping vann över Djurgården i en av säsongens viktigaste match igår kväll. Landis visade vägen genom att först göra en kylig assist och sen göra ett riktigt snyggt avgörande mål. Jag tycker hela laget visade stark kämparglöd och vilja att inte ge upp. Det var en jämn och spännande match, högt tempo och många målchanser för båda lagen. Fyra matcher kvar.. allt är möjligt! Heja!

Rolig bild!
Håller tummarna för att han har rätt!

Tips!

Teater!

Mobbning kostar samhället massor med pengar!

Mellan 100 till 300 människor begår självmord varje år på grund av arbetsrelaterad mobbning. Mobbning och självmord ett tabubelagt ämne. Trots att de samhällsekonomiska kostnaderna för mobbning är enorma, långt över 30 miljarder kronor om året, så verkar ingen, höja ett ögonbryn. Enligt SOU 1999:69, Individen i arbetslivet och många senare rapporter, bland annat från SCB, upplevde sig över 300 000 - varav 75 procent kvinnor inom offentlig sektor - personer vara mobbade av sina arbetskamrater eller chefer, alltså ungefär åtta procent av alla anställda.

Utredningen noterade bland annat att "dålig organisation, svag ledning, liksom neddragningar och därmed ökande stress i arbetslivet är grogrund för mobbning".

Utredningen noterade, att mellan 10 000 och 30 000 långtidssjukskrivningar, oftast med diagnosen utmattningsdepression, förknippas med kränkande särbehandling/mobbning och att mellan 100 till 300 självmord per år sker till följd av dessa kränkningar.

Två till fem gånger så många människor begår alltså självmord på grund av arbetsrelaterad mobbning, jämfört med antalet fysiska olycksfall på arbetsplatser med dödlig utgång.

Skrämmande rubriker som vittnar om samhällets misslyckande!

Slår upp Metro på tunnelbanan och sen vidare på dataskärmen, möts av tre rubriker direkt på första sidan "Kvinna överfölls och våldtogs av flera män", "Släktingar våldtog flicka över 50 gånger" och "Smygaren fortsätter neka till våldtäkt".
Se själv!

Och i morse när jag slog på nyhetsmorgon så diskuterade polisen, socialnämnden och brottsofferjouren fallet om den inlåsta kvinnan på campingen i Eksjö. Vad är det för värld vi lever i och varför får dessa brutala och vidriga övergrepp på kvinnor fortsätta. Straffen och tydlighet från samhället måste öka, tveksamma friande domar och flathet från myndigheter förvärrar situationen och låter det fortsätta. Det skrämmer mig att det tar polisen över tio månader innan de agerar, en kvinnas liv blir förstört under tiden. Socialnämnden misslyckas gång efter gång. Medmänsklighet saknas och allt för många blundar fast man vet vad som pågår. Vi måste höja våra röster och säga ifrån!

Dyr läxhjälp ska avlasta föräldrar!

Läxhjälp för högstadieelever i Stockholm. Ännu ett sätt för föräldrar att slippa ta ansvar för sina barn? 3000 kr! Vilka vanliga småbarnsföräldrar har råd med det? Klyftorna mellan fattiga och rika barn ökar. Läs här! SÅ idén klingar helt fel i mina öran.

Sedan år 2000 har Majblommans Riksförbund drivit medveten opinionsbildande verksamhet som syftar till att göra beslutsfattare uppmärksamma på problemet med barnfattigdom. Många barnfamiljers villkor har försämrats sedan 1990-talet. Framförallt har inkomstskillnaderna mellan medelinkomsttagarna och de fattigaste barnfamiljerna ökat.

Du lotsar änglarna...

Ödmjukheten tar över allt annat. Jag blir alldeles varm av känslan av tacksamhet. Det faller på plats och jag är för alltid tacksam. Funderar på vad jag ska göra eller säga för att visa att allt, tiden, nuet är skimrande och jag bockar, bugar och tackar. Jag lovar att jag ska ge allt, satsa och behålla iver och tro. Känslan av övermäktighet och knäsvaghet, tårar som fastnar kvar bakom ögonlocken.

Önskar att du fanns kvar här bland oss. Jag vill berätta för dig för jag vet att du skulle bli stolt. Jag sitter på din stol och undrar när du ska komma inrusande igen. Men det gör du inte för du har lämnat oss. Vissa dagar vill jag bara falla ihop över skrivbordet och skrika ”var är du?”. Du ger mig styrka och jag vet att det är du som ser till att de vita skimrande hittar fram till mig, du lotsar änglarna. Det är du som visar vägen. Jag är tacksam. Det är så mycket jag vill berätta. Det är så mycket jag vet att du skulle vilja höra. Jag vet att du skulle vara stolt. Jag vill höra dina anekdoter om allt och ingenting. Din stol var trasig och din dator likaså. Ändå log du jämt och gjorde allt rätt. Jag saknar dig.

Varje vecka när jag rusade in på Blooms, sen som vanligt och du satt där med kaffe och en kanelbulle och med ditt block fyllt av listor av viktiga punkter vi skulle hinna med att prata om. Dessa eftermiddagsmöten som jag längtade till. Trots att jag alltid var sen. Varje möte slutade med nya idéer istället för att sortera ut de gamla. Så var det, framåt positivt och leende.

Du vet väl att vi jobbar vidare med din känsla för allt.

En bild säger mer än tusen ord!

Formella möten, är det värt det?

Gårdagens middag! Känner mig som gissla i ett formellt sammanhang. Den ena monologen efter den andra avfyras från medelålders män och kvinnor. Barn hit och barn dit. Tanken med denna vitdukade silverbestick tillställningen är att engelska barn och familjeministern vill få input och kunskap från den svenska skolpolitiken och pågående projekt. Jag är där och representerar Friends. Jag representerar mer än gärna, delar med iver med mig av våra erfarenheter och lärdomar. Men gång på gång funderar jag på, lyssnar vi på varandra, lyssnar ministern på oss. Ord, floskler, argument jag hört många gånger om. Fantastiska människor runt bordet som varje dag sliter och brinner för att barn och unga ska få det bättre. Inge ont sagt om dessa individer, inte heller om ministerns initiativ utan snarare om formen, sättet och orden. Har varit med liknande aktiviteter förr, suttit på konferens efter konferens i Sverige, i Bryssel.. för det verkligen utvecklingen framåt. Är det bra?

Att göra skillnad!

Friends föreläsare gör varje dag en fantastiskt insats. Ni är alla otroligt duktiga! Heja!
Läs här!

Vilket genomslag!!

Oj oj vad skoj! Hela morgonen har telefonen gått varm för att unga tjejer och killar har ringt för att de vill vara med i jobbsökarkampanjen, så bra!! På mindre än två dyngn har vi haft över 6500 unika besökare på jobbsökarna.se och 277 personer anmält sig på sajten för att vara med. Över förväntan! Vilket tryck! Hurra ropar jag. Det ska bli SÅ roligt och lärorikt att snart få följa/träffa de personer som kommer bli våra jobbjägare! Jag hoppas innerligt att detta kan sprida kunskap, erfarenheter och inspiration till unga arbetslösa.

Spännande fortsättning följer...

Arbetsförmedlingen rekryterar bloggande jobbsökare

Arbetsförmedlingen söker för närvarande fem unga arbetssökande till ett alldeles speciellt uppdrag – att söka jobb och berätta om det i video-, blogg- och chattform. Till sin hjälp kommer jobbsökarna att ha en redaktion med några av Sveriges bästa ungdomsarbetsförmedlare och programledaren David Bexelius.

Vi vill engagera unga människor att hjälpa varandra i sitt jobbsökande. Vi tror att det är lättare att till sig information från någon som är i samma ålder och i samma situation än från en arbetsförmedlare. Dessutom kommer ungdomarna att bidra med värdefull kunskap till oss på Arbetsförmedlingen. Vi är experter på arbetsmarknaden, men de är experter på vad det innebär att vara ung och arbetssökande.

Arbetslöshet är ett krav och obefintlig arbetslivserfarenhet är en merit när Arbetsförmedlingen nu söker fem unga jobbsökare. De fem som väljs ut ska under hösten – tillsammans med fem ungdomsarbetsförmedlare och programledaren David Bexelius – ge sig ut och söka jobb. Fram till 30 november kommer de att blogga, filma och chatta för att dela med sig av sina erfarenheter, framgångar och misslyckanden till andra jobbsökande.

Satsningen Jobbsökarna syftar till att samla in och sprida jobbsökarinformation på ett nytt sätt – från unga till unga, utan mellanhänder. Jobbsökarna är också ett sätt att förbättra Arbetsförmedlingens kunskap och metoder för att hjälpa unga.

Ansökningar för att delta i Jobbsökarna kan göras på
jobbsokarna.se
Ansökningstiden går ut den 20 september.

Va fasen jag fick ju lära mig att skriva med skrivmaskin!

Alla bara prata om den nya generationen, likaså jag, denna nya grupp människor som ska vara svaret på vår framtid. De ska växla över i generationsskiftet, konsumera mer och vara lojala världsmedborgare för oss alla. Uppväxta i informationssamhällets kunskapsboom och samtidigt sopsortera och le. De som idag är sjutton, arton år och snart står på tröskeln till arbetsmarknaden. Myndigheter, staten, politiker, företag, offentlig sektor, ja alla skriker efter att veta mer, förstå och kunna locka till sig dessa finniga tonåringars hårda skärpa. Jag hånler när vissa kollegor anser att jag kan representerar ungdomar, jag? denna medelålders wannabe. Jag har fattat för länge sedan att hur mycket jag än tråkbloggar, facebookar, skypar eller internetar mig så ligger jag ljusår efter de som vuxit upp i den tid som är. Va fasen kära kolleger jag fick ju lära mig skrivmaskin under högstadiet! Jag är chanslös, inte ens med stöd av min unga partner får jag saker och ting klarna, nog för att hon ger mig många tips, hon har fått mig att skypa med henne när hon reser runt i världen. Som om det nu skulle vara en revolution. öh not!

Jag sitter och går igenom alla Avstamps undersökningar och intervjuer, måste uppdatera mitt sinne med de ungas önskemål och drömmar. Min värsta skräck är att jag sitter och driver ett arbete som har blivit föråldrat med mitt eget åldrande. Att min kunskap blir gammal direkt jag införskaffar mig den, när undersökningen är gjord eller referensgruppen gått hem, redan då är det kanske något annat som gäller, att jag glömmer bort mina egna unga tankar och byter ut dem mot vuxengenerationens snäva värld. Nej, nej.. låt mig få behålla min iver, naivitet och tro på att allt är möjligt. Snälla låt mig alltid behålla övertygelsen att en röst gör skillnad.

Att fylla 31 år är jobbigare än att bli 30.

Typiskt.

Skolfoton retuscheras – är det okey?

Vad barn och unga gör med sina personliga bilder på sin privata dator på fritiden är en sak. Absolut kan det vara problematiskt och ett jätte ansvar för alla föräldrar men det är dock nått som sker utanför skolans ramar. När jag under förra veckan möttes av artiklar om företaget skolfoto.se nya satsning av ”glamour retusch” , där barn och unga kan ändra sitt utseende på sitt skolfoto, snea näsor, finnar eller andra prickar som tydligen inte ska få vara kvar. Jag blir vansinnig när vuxna människor profitera på barn och ungas dåliga självkänsla. (Jag vet det görs hela tiden men låt oss aldrig sluta uppröras!!) Hallå detta är barn som redan lever i en utseendefixerad värld där det ständigt är press och stress över kläder, smink och utseende låt oss för guds skull inte som vuxna förstärka eller understryka att man inte duger som man är..

Nä, finns inget egentligen mer att säga än att det är helt sjukt!!!!!!!
Ahhh!!

Förskolan står inför stora utmaningar

Stora barngrupper, lite resurser, låga löner hämmar utvecklingen i våra förskolor.
I höst är det fatiskt precis tio år sedan den frivilliga förskoleklassen infördes.
Några år efter införandet kom Skolverket med saftig kritik. Efter en omfattande inspektion kunde man konstatera att det blivit för lite lek och skapande och på tok för mycket traditionell skola med ämnen, raster och lektioner. Idag har det ur det perspektivet blivit bättre man har lärt sig balansera lek och lära.

Jag tycker att det är en rättighet för barn att få gå i förskola, en chans att utvecklas och möta andra barn men samtidigt finns det alldeles för lite utrymme i den nuvarande förskolan för utveckling, pedagogik och lärande. Allt för ofta ser vi exempel på hur traditionella könsroller befäst och förstärks, för få vuxna som ansvarar för stora barngrupper. Det finns mycket att göra bättre inom den svenska förskolan.