När jag gick i mellanstadiet kände jag en ögontjänare. En ögontjänare är en sån där som visar sig duktig så fort någon viktig person tittar. Självklart var hon frökens älskling, självklart satt hon längst fram i klassrummet, tyst som en mus, och räckte hela tiden upp handen. Hon retades i smyg. Hon kunde snabbt och tyst säga till en annan klasskompis att dennes teckning var mycket fulare än hennes. Snabbt följt av att fröken också tyckte det. Klasskompisen med den ”fula” teckningen var inte en tyst retsticka, utan en högljudd bråkstake. Hon protesterade ljudligt och ropade till fröken och frågade om det retstickan sa var sant. Fröken hörde naturligtvis inte på vad bråkstaken sa, utan hörde bara att hon hördes. Retstickan å andra sidan var tyst och såg oskyldig ut. Hon visade med en min att hon var världens snällaste och att bråkstaken – som vanligt – var oerhört jobbig!
Det kryper i mig fortfarande när jag tänker på hela situationen. Bråkstaken blev under hela mellanstadiet kränkt av retstickan, men ingen sa något. Vi barn såg alltihop, och jag undrade varför fröken var så orättvis. Såg inte fröken vad som hände?
Jag tror att fröken visste precis vad som försiggick: En liten retlig flicka är tyst, söt och gör genom lite fjäsk frökens vardag lite skönare. En liten rakryggad flicka hörs för mycket, säger ifrån, och gör frökens vardag jobbigare och inte minst bullrigare. Fröken vågade eller orkade inte ta tag i de verkliga problemen som min klass hade. Hon vågade helt enkelt inte säga till med risk för att sätta igång en stor och långvarig scen.
Många gånger handlar det om lärarnas syn på sitt jobb. För att få ordning på en klass där ett slags maktsystem existerar – där en del ständigt blir trakasserade och där andra fryser ut varandra titt som tätt – kräver otroligt mycket av en lärare. Lärare måste kunna säga ifrån, kunna ta ansvar för allas trivsel och vara en stark förebild för eleverna. En lärare är en ledare, och endast de som lyckas hålla samman sin grupp och skapa gott arbetsklimat är de som lyckas.
tisdag 22 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar