Jag tänker

Jag tänker på Sandra. Sandra, som över en kopp kaffe berättade om hur hennes minnen från skoltiden blivit till enstaka fragment, trots att det knappt var åtta år sedan hon slutade högstadiet. På hur Sandra log när hon berättade om hur skolsituationen till slut bara blev alldaglig. Trots att det lät allt annat än just alldagligt. Sandras minnesfragment var fyllda av fruktan, av rädsla och hopplöshet. Men kanske allra mest av kamp. Kamp för att få synas och höras, för att få ta plats och för att få finnas till på precis samma villkor som killarna i hennes klass. Och kamp för att inte låta repressalierna mot Sandra få henne att glömma sin rätt, varken glåporden, hoten eller händerna på hennes kropp. Jag tänker på Sandras känsla av att vara ensammast i världen. Allt för att Sandra var en tjej. En tjej som varken ville eller kunde vara så som förväntades.