Hjälper en lag?

Jag tänker på alla berättelser och mail jag får, historier som varje gång känns så ofattbart overkliga men jag vet att de alla är alldagliga. Jag har hört dem så många gånger förut och jag vet att jag kommer få höra dem så många gånger till. Berättelserna om trakasserierna, om oförståelsen och om osynligheten. Berättelserna om verkligheten för var tredje elev i skolan. En, två tre. Var eviga tredje elev utsätts för sexuella trakasserier eller trakasserier på grund av kön. En, två, tre. Och så ändå alltid känslan av att vara ensammast i världen.
Jag tänker på hur var tredje elev nu fått lagen på sin sida. Det dröjde tills år 2006men till slut kom den ändå. Lagen, den som förbjuder de sexuella trakasserierna såväl som trakasserierna på grund av kön och sexuell läggning. Och som ställer ett tydligare krav på skolan att se till att de inte förekommer. Hjälper en lag?

Mod

Jag tänker på Liam. Liam, som inför nästan hundra personer för några veckor sedan vågade berätta hur en dag i skolan för honom var ett helvete som aldrig tycktes ta slut. På Liam som föddes i en kropp som omgivningen bestämde var en flickas, trots att Liam själv mycket väl visste att han var en pojke. På hur Liam möttes av en skola som varken ville eller kunde se honom för den han var. En skola som gav hans föräldrar rådet att vara extra tydliga i sina könsroller för att rätta till deras dotters könsförvirring. Jag tänker på Liams känsla av att vara ensammast i världen. Allt för den anledningen att Liam var en kille. En kille som varken ville eller kunde vara så som förväntades.

Ilska, sorg och frustration

Socialstyrelsen berättar att allt fler unga tar livet av sig. Fler unga kvinnor än män, unga likamed flickor. Kraven är höga och samhället räcker inte till. Vad är egentligen den viktigaste lösningen. Självmordstankar och total sorg i en ung människas själ, herregud då har vi vuxna misslyckats. Totalt. Frustrationen jag känner är överväldigad. Kanske är jag på fel ställe? Det är så mycket som måste göras, förändras och bli bättre. I samma nyhetsinslag pratar datainspektionen om att unga är gränslösa på nätet, mobbning, sexuella trakasserier och förföljelse. Hån och hot. Föräldrar fattar ingeting och är nästan aldrig närvarande. Utsattheten är total på nätet och möjligheterna till självförsvar många gånger omöjlig. Det gör ont i mig, jag vill skrika över allt som måste förändras och bli bättre. Var börjar man? Politiken? Myndigheterna? Föreningar? Föräldrarna? Fattar ni? Känner ni ansvaret?

Alla bär vi ett ansvar, ingen kan svära sig fri. Det vet jag.

Jag tänker

Jag tänker på Sandra. Sandra, som över en kopp kaffe berättade om hur hennes minnen från skoltiden blivit till enstaka fragment, trots att det knappt var åtta år sedan hon slutade högstadiet. På hur Sandra log när hon berättade om hur skolsituationen till slut bara blev alldaglig. Trots att det lät allt annat än just alldagligt. Sandras minnesfragment var fyllda av fruktan, av rädsla och hopplöshet. Men kanske allra mest av kamp. Kamp för att få synas och höras, för att få ta plats och för att få finnas till på precis samma villkor som killarna i hennes klass. Och kamp för att inte låta repressalierna mot Sandra få henne att glömma sin rätt, varken glåporden, hoten eller händerna på hennes kropp. Jag tänker på Sandras känsla av att vara ensammast i världen. Allt för att Sandra var en tjej. En tjej som varken ville eller kunde vara så som förväntades.

Social kompetens? Skit också!

"Vi söker dig med erfarenhet från ekonomiskt arbete och som älskar siffror. Du får gärna tycka om att ta kontakt med människor, vara utåtriktad och ha en trevlig och säker attityd".

Så här kan en helt vanlig platsannons se ut. Social kompetens och gott självförtroende är mer än någonsin hårdvalutor på arbetsmarknaden. Man ska vara utåtriktad, säker och charmig för att ha en chans. För många människor innebär det att man bläddrar vidare i tidningen, man blir skrämd innan man ens försöker, även om man kanske har rätt kompetens. För hur ska en människa som varit mobbad under hela sin barndom kunna känna sig säker och utåtriktad? Hur ska en mobbad människa kunna skryta med socialkompetens? Om man upprepade gånger får höra att man har fett hår, är tjock, springer fult, är töntig eller vad som helst som är kränkande, lär man sig till att man är mindre värd än alla andra. Istället för att vara den säkra, charmiga och omtyckta person som med all säkerhet skulle klara jobbet med glans är man rädd att göra fel, att vara fel. Problemen med mobbning slutar inte när barndomen är över, utan fortsätter in i vuxenlivet. Enligt tidningen du & jobbet förlorar svenskt näringsliv 18 miljarder kronor per år pga att det finns mobbning på våra svenskaarbetsplatser. På grund av mobbning långtidssjukskriver sig 10 000 - 30 000 personer per år i Sverige. Så mobbning är långt ifrån enbart ett skolproblem utan ett förödande samhällsproblem som vi alla bär ett ansvar för. Kontentan är att de cirka 100 000 barn som varje dag mobbas i sina skolor blir dubbelt bestraffade. Först får de lida igenom sin barndom, och sedan hamnar de i ett samhälle där de har mindre chanser att hävda sig på samma villkor som alla andra. Det är orättvist att inte få samma chans i arbetslivet på grund av att man en gång blivit mobbad. I den bästa av världar skulle människor inte ha det svårare på arbetsmarknadenför att de har dåligt självförtroende. Då skulle en platsannons kunna se ut såhär:

"Vi söker dig med erfarenhet från ekonomiskt arbete och som älskar siffror. Det gör inget om du är blyg och tystlåten. Vi tror att du är kompetent trots att du är osäker".

Det kommer givetvis aldrig att hända. Många yrken förutsätter självförtroende och social kompetens, och arbetsgivarna kan knappast ges ansvaret för att lappa ihop de anställdas sargade självförtroenden. Det vi kan göra istället är att arbeta för att inga barn växer upp till osäkra individer på grund av mobbning.Det vi kan göra är att se till att alla tidigt får lära sig hur man skapar en miljö fri från mobbing. Barn måste lära sig att mobbning är helt oacceptabelt,och alla måste lära sig att ta ansvar för allas trivsel. Blir detta en självklarhet i skolan blir det en självklarhet senare i arbetslivet också.

Lärare är de viktigaste ledarna vi har!

När jag gick i mellanstadiet kände jag en ögontjänare. En ögontjänare är en sån där som visar sig duktig så fort någon viktig person tittar. Självklart var hon frökens älskling, självklart satt hon längst fram i klassrummet, tyst som en mus, och räckte hela tiden upp handen. Hon retades i smyg. Hon kunde snabbt och tyst säga till en annan klasskompis att dennes teckning var mycket fulare än hennes. Snabbt följt av att fröken också tyckte det. Klasskompisen med den ”fula” teckningen var inte en tyst retsticka, utan en högljudd bråkstake. Hon protesterade ljudligt och ropade till fröken och frågade om det retstickan sa var sant. Fröken hörde naturligtvis inte på vad bråkstaken sa, utan hörde bara att hon hördes. Retstickan å andra sidan var tyst och såg oskyldig ut. Hon visade med en min att hon var världens snällaste och att bråkstaken – som vanligt – var oerhört jobbig!

Det kryper i mig fortfarande när jag tänker på hela situationen. Bråkstaken blev under hela mellanstadiet kränkt av retstickan, men ingen sa något. Vi barn såg alltihop, och jag undrade varför fröken var så orättvis. Såg inte fröken vad som hände?

Jag tror att fröken visste precis vad som försiggick: En liten retlig flicka är tyst, söt och gör genom lite fjäsk frökens vardag lite skönare. En liten rakryggad flicka hörs för mycket, säger ifrån, och gör frökens vardag jobbigare och inte minst bullrigare. Fröken vågade eller orkade inte ta tag i de verkliga problemen som min klass hade. Hon vågade helt enkelt inte säga till med risk för att sätta igång en stor och långvarig scen.

Många gånger handlar det om lärarnas syn på sitt jobb. För att få ordning på en klass där ett slags maktsystem existerar – där en del ständigt blir trakasserade och där andra fryser ut varandra titt som tätt – kräver otroligt mycket av en lärare. Lärare måste kunna säga ifrån, kunna ta ansvar för allas trivsel och vara en stark förebild för eleverna. En lärare är en ledare, och endast de som lyckas hålla samman sin grupp och skapa gott arbetsklimat är de som lyckas.

Vem nämnde kärlek?

Varför slutar jag aldrig förvånas! Ibland undrar jag om det verkligen är år 2008? Debatten om homoäktenskap fortsätter. Personer från kampanjen "bevara äktenskapet håller möte/debatt i förra veckan. Det är väl ett slags inlägg i diskussionen gällande utredningen som föreslagit könsneutrala äktenskap. Hur som helst, diksussionen börjar med att en kvinna kritiserar politiker som säger att alla ska få gifta sig med vem man vill, uttalande följs av, "betyder det att man ska få gifta sig med sin katt eller med sitt barn?" undrar kvinnan. Jag undrar, är kvinnan galen eller vad är felet?

Alf Svensson pratar som vanligt om att värna kärnfamiljen och att synen på äktenskap raseras. Att han säger det förvånar förstås ingen men denna sk kärnfamilj förföljer oss!

Ingen dabatt utan experter, psykologen tar till orda och berättar om lesbiska som lever i relationer fyllda av svartsjuka, partnerbyte och bråk. Och för att inte missa ett enda av alla argument så nämns naturligtvis barnets rättigheter, barnens rätt till båda föräldrarna, mmm precis! Som om vi inte hört det förr. Som om alla heterofamiljer enbart består av fläckfria normliknande far och mor konstellationer.

Det skrämmer mig att vuxna människor glömmer att prata om kärlek.

Månadens TV-tips

Håll utkik efter Friends nya reklamfilm som har börjat visas på TV, den är fantastisk. Jag har sett den några gånger nu, och varje gång börjar jag rysa och tårarna rinner. Små saker har betydelse, och det där röda "hej:et" kan vara helt livsavgörande. Det är sant, jag vet. Förhoppningsvis kommer det en länk till filmen snart, ska lägga upp den här då.

Jag var på Friends häromdagen. Möts av eldsjälar, kompetens och personer med vilja att vara med och förändra. Den energi som fyller våra lokaler smittar av sig och när jag är där inspireras jag alltid att jobba vidare. Med allt. 2008 är ett år då många projekt ska ros i hamn och startas upp. Bland annat startar vi en lärarlinje för alla våra Friendsskolor. Vi ska starta upp två nya regionkontor, påbörja ett arbete i förskolan och se till att vi har ett alldeles eget föräldraombud.

Det vi vuxna inte vågar prata om

Antalet unga som dömts för sexualbrott har mer än fördubblats på mindre än sju år. Var femte misstänkt gärningsman är under 20 år och det finns tom förövrare som är 9 år gamla.

Våld som ett uttryck av just - sex. Små barn som tvingar sin kompisar till sexuella handlingar istället för att slå honom eller henne på käften. Jag minns hur denna diskussion fördes på Rädda Barnen för ett par år sedan. Våldet och övergreppen som vi vuxna inte vågar prata om.

Visste ni att den vanligaste formen av kränkningar bland barn handlar om just sexuella trakasserier och sexuella övergrepp? Barn ser, hör och lär sig. Barn i resurssvaga familjer är mest utsatta, som alltid. Det handlar om hela samhällets ansvar, om fattigdom och normer.

Arbetsförmedlingen goes glitter och glamour

Den 2 januari klev jag in genom dörrarna till den nya myndigheten och min nya arbetsplats - Arbetsförmedlingens huvudkontor. Det pirrade till i magen och jag kunde inte låta bli att undra hur allt till slut egentligen blev? Jag funderade på om något förändrats som var synligt för blotta ögat?

Tänk vad skoj om alla korridorer hade varit ommålade i någon uppiggande glad färg, om rosa glittriga skyltar prytt mötesrummen och om alla skrivbord hade fått en egen färggrann ton? Tänk om glad musik spelades i lobbyn och personalresturangen blivit ett fransk brasserie? Tänk om jag i hissen möttes av fnittrande glamourklädda bögar och sjungande vackra transor.

Nej nej... naturligvis så hade inget förändrats på ytan. Men jag vet att allt annat är annorlunda bakom de vita väggarna och gråa datorerna. Och jag anser att vi som jobbar på den nya myndigheten har numera två år på oss att bevisa stolthet och handlingskraft.