"Lite ska man ju ändå tåla"

Varje morgon ringer min klocka 06:30 för att jag varje kväll tror att jag kommande morgon ska lyckas kliva upp direkt väckarklockan (mobilen) ringer, så att jag på så sätt ska få en lugn och stillsam morgon, ni vet sådana mornar man hör talas om. Trots detta hopp så ligger jag alltid (utan undantag) kvar i sängen och trycker på "snoz" var femte minut tills klockan blivit tio över sju. Då förbannar jag mig själv, kastar mig upp ur sängen, slår på nyhetsmorgon och hetsar igenom en halvtimmes morgonrutin, därefter bär det av med stormsteg mot jobbet. Dock alltid förbi en kaffebar för att få morgonens bästa moment.

Nyheterna maler alltid på i bakgrunden i morgonjäktet. Denna tisdagsmorgon kunde jag inte låta bli att stanna upp för att lyssna på en diskussion i morgonsoffan, en representant från DO (diskrimineringsombudsmannen) och någon ”tyckare” pratade om hur det kommer sig att antalet anmälningar till de olika diskrimineringsombudsmännen har ökat lavinartat det senaste åren. ”Tyckaren” var helt övertygad om att vi svenskar är mesar som inte kan stå upp för oss själva, anmäler i onödan och är känsliga för kritik medans DO stod fast besluten att det är bra att vi ser vår rätt och säger ifrån när vi blir diskriminerade. DO sa vidare, trots ökat antal anmälningar finns fortfarande ett gigantiskt mörkertal. Denna lilla morgondebatt gav min en kort resa tillbaka i tiden, då jag reste land och rike runt bland skolor. Då mötte jag ofta lärare eller föräldrar som opponerade mot min föreläsning om mobbning och tyckte att ”lite ska man ju ändå tåla”, ”lite smäll under skolåren rustar en för att bli vuxen”.. och liknande skitprat. Tänk att man fortfarande ifrågasätter modiga människor som vågar berätta, anmäla och stå upp för sig själva.