Ledare och kvinna?

Jag fick en förfrågan att föreläsa i temat att vara ledare och kvinna. Först vill jag bara säga promt "nej", jag kan naturligtvis tala om att vara ledare men snälla lämna mitt kön utanför men i samma ögonblick hejdar jag min känslosnurr och hör mig själv säga "mm, ja, absolut, okey". För visst är det ändå så, vare sig jag vill det eller ej, att det trots allt behövs ett könsförtydligande om jag ska prata om ledarskap. Jag vill dessutom göra ytterligare tillägg på min kommande föreläsning, UNG kvinnlig ledare. Ibland är det tuffare att vara just ung än just kvinna.

Jag och många med mig bär på säkert hundratals händelser som inträffat för att jag just är ung kvinna i ledarposition. Lägg där till att jag är feminist och lite queer, det blir en härlig kombination. Som kan väcka en hel del känslor. Så vad ska jag börja med?

Jag sitter i ett möte med en manlig medelålders VD tillsammans med min manliga medelålders kollega. Min kollega är ny och har mindre koll och jag är där för att ta beslut. Denna VD:n kunde inte för sin värld acceptera att det var jag som bestämde utan pratade direkt till min manliga kollega under hela mötet. Eller jag sitter på ett seminarium (ledarskapsutbildning) och föredragande benämner "chefen" som "han" hela tiden tills jag får lov att ställa mig upp och säga.. "eller HON!". Eller när jag blir arg och säger ifrån, markerar att nått är fel så kan jag dagen efter få höra "känner DU dig bättre nu?" som om det någonsin handlade om mina känslor? Motstånd, "är hon verkligen lämpad för den uppgiften", detta eviga motstånd. Likväl från medelålders kvinnor som män. And so on..

Ja, det är skillnad att vara kvinna och ledare men det handlar naturligtvis inte om mig utan om den kontext där jag verkar. En kontext som jag förhoppningsvis kan vara med att förändra.