I veckan ska jag till Lärarhögskolan och föreläsa igen. Varje år i november har jag mitt årliga inslag i lärosätet där framtidens lärare formas och utbildas. Kanske framtidens viktigaste ledare och hopp. Det är alltid kul men känns många gånger som ett fattigt inslag i en jätteorganisation som skulle behöva en revolution för att nå upp till sina mål. Min föreläsning så här i slutet av terminen blir ett lite annorlunda inslag som lockar många elever, men inte mycket mer. Istället är det först kanske många år senare, när studenten blivit lärare och läraren jobbar på en skola där det krisar som man ser allvaret i vitögat och måste ta tag i verkligheten. Samma ödesmätta känsla har jag haft de senaste veckorna på jobbet. Kan man få en gigantisk finlandsfärja att tvärvända och ta ny riktning? Går det? Kan det ske? Maktlöshet och frustration. Jag vill och tror att "allt är möjligt" men man får jobba för att hålla hoppet uppe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar