Lite mer gymnasieval...

På fredag är det som sagt dags att välja till gymnasiet. Såg i SCB:s statistik att ungefär 98 procent av dem som går ut högstadiet fortsätter direkt till gymnasiet. Det är ju faktiskt en otroligt hög siffra. Frågan är väl om den inte är lite väl hög. Som jag skrev här så kommer ungefär en tredjedel att hoppa av innan de läst färdigt. Ungefär en fjärdedel avslutar inte sin utbildning över huvud taget.

Ett sätt att komma till rätta med det här måste ju vara att arbeta med hur vi bemöter unga under själva studietiden. Men vi kanske också fundera över vilka råd vi ger innan valet. Vi kanske måste bli bättre på att berätta att alla inte måste börja gymnasiet direkt efter skolan. För några är det kanske bättre att försöka hitta ett jobb eller en praktikplats i stället, och vänta med att välja. Att avstå från att söka in till gymnasiet den här gången behöver inte vara en enkelbiljett till fattigdom och utslagning. Tvärtom kan det vara ett sätt att skaffa sig erfarenhet och kontakter, att få ett avbrott i skolgången och ett tillfälle att reflektera över vad man vill göra.

Som förälder kanske den bästa tjänsten man i så fall kan göra för sitt barn är att stötta honom i jobbsökandet. Att använda sitt nätverk för att försöka hitta ingångar. Det är inte lätt att hitta arbeten när man inte har någon utbildning, men det är heller inte omöjligt.

Walk the talk

Möten efter möten, timmar i samtal, planerande och strukturerande, vi producerar och analyserar. Skriver och funderar. Kloka ord som flyger som cirklar runt ett bord. Ord som formuleras i fina floskler. Jag springer igenom stunder av verbala orgier. Vill ställa mig upp och skrika, tyst. Låt oss vara tysta bara en liten stund. Andas och fundera på vad är egentligen syftet med det vi gör? Betyder orden något? Finns där substans? Det är alltid lättare att säga än att göra. Så myndighets Sverige! Jag ropar ut, "WALK THE TALK!"

Ledare och kvinna?

Jag fick en förfrågan att föreläsa i temat att vara ledare och kvinna. Först vill jag bara säga promt "nej", jag kan naturligtvis tala om att vara ledare men snälla lämna mitt kön utanför men i samma ögonblick hejdar jag min känslosnurr och hör mig själv säga "mm, ja, absolut, okey". För visst är det ändå så, vare sig jag vill det eller ej, att det trots allt behövs ett könsförtydligande om jag ska prata om ledarskap. Jag vill dessutom göra ytterligare tillägg på min kommande föreläsning, UNG kvinnlig ledare. Ibland är det tuffare att vara just ung än just kvinna.

Jag och många med mig bär på säkert hundratals händelser som inträffat för att jag just är ung kvinna i ledarposition. Lägg där till att jag är feminist och lite queer, det blir en härlig kombination. Som kan väcka en hel del känslor. Så vad ska jag börja med?

Jag sitter i ett möte med en manlig medelålders VD tillsammans med min manliga medelålders kollega. Min kollega är ny och har mindre koll och jag är där för att ta beslut. Denna VD:n kunde inte för sin värld acceptera att det var jag som bestämde utan pratade direkt till min manliga kollega under hela mötet. Eller jag sitter på ett seminarium (ledarskapsutbildning) och föredragande benämner "chefen" som "han" hela tiden tills jag får lov att ställa mig upp och säga.. "eller HON!". Eller när jag blir arg och säger ifrån, markerar att nått är fel så kan jag dagen efter få höra "känner DU dig bättre nu?" som om det någonsin handlade om mina känslor? Motstånd, "är hon verkligen lämpad för den uppgiften", detta eviga motstånd. Likväl från medelålders kvinnor som män. And so on..

Ja, det är skillnad att vara kvinna och ledare men det handlar naturligtvis inte om mig utan om den kontext där jag verkar. En kontext som jag förhoppningsvis kan vara med att förändra.

Gymnasiefunderingar? Titta hit!

Runtom i landet sitter ungdomar just nu och funderar över sin framtid. Senast den 15 februari ska över 100 000 ungdomar runtom i Sverige välja till gymnasiet. Och ännu fler föräldrar sitter förmodligen och sliter sitt hår i vånda. I år finns totalt över två tusen utbildningsvägar att välja mellan. Hur hjälper man sitt barn att välja rätt?

Och valet är inte bara svårt, det är viktigt också. För minst hälften av dem som i år börjar gymnasiet är det den utbildningsnivå som det första jobbet ska grundas på, och den ska hålla som bas för nära 50 års yrkesliv.

Här är, i all ödmjukhet, några tips för föräldrar med barn som ska söka till gymnasiet:

• Koncentrera dig i första hand på att hitta rätt nationellt program. Då blir alternativen något färre och uppgiften mer hanterbar. De olika inriktningarna har inte så stor betydelse för behörigheten, det är mest en möjlighet att göra utbildningen lite roligare.

• Be att få se skolornas kvalitetsredovisning (gäller endast de kommunala gymnasieskolorna), den innehåller en massa information om skolan som kan vara bra att känna till, och den är i allmänhet inte så vansinnigt tjock. Om du inte hittar kvalitetsredovisning på skolan kan du kontakta kommunen så hjälper de dig.

• Ring Arbetsförmedlingens kundtjänst på 0771-416 416. Det är en guldkälla till info som är oförtjänt okänd. De har öppet till 10 på kvällen(!) och kan svara på frågor om var jobben kommer att finnas i framtiden och vilka behörigheter olika utbildningar ger. Jag brukar själv ringa dit om det är nåt jag undrar eller nån fakta jag inte hittar.

• Tror ditt barn att han eller hon kommer att vilja plugga vidare efter gymnasiet? Tänk på att högre kurser i engelska och moderna språk ger extra poäng när man söker till högskolan från år 2010.

• Omkring en tredjedel av dem som börjar gymnasiet tröttnar och hoppar av längs vägen, och flera studier visar att dessa löper större risk att hamna i långtidsarbetslöshet eller få en svag ställning på arbetsmarknaden. Om din son eller dotter verkligen är skoltrött kanske det kan vara en idé att testa att praktisera eller jobba ett år i stället.

Hjälper en lag?

Jag tänker på alla berättelser och mail jag får, historier som varje gång känns så ofattbart overkliga men jag vet att de alla är alldagliga. Jag har hört dem så många gånger förut och jag vet att jag kommer få höra dem så många gånger till. Berättelserna om trakasserierna, om oförståelsen och om osynligheten. Berättelserna om verkligheten för var tredje elev i skolan. En, två tre. Var eviga tredje elev utsätts för sexuella trakasserier eller trakasserier på grund av kön. En, två, tre. Och så ändå alltid känslan av att vara ensammast i världen.
Jag tänker på hur var tredje elev nu fått lagen på sin sida. Det dröjde tills år 2006men till slut kom den ändå. Lagen, den som förbjuder de sexuella trakasserierna såväl som trakasserierna på grund av kön och sexuell läggning. Och som ställer ett tydligare krav på skolan att se till att de inte förekommer. Hjälper en lag?

Mod

Jag tänker på Liam. Liam, som inför nästan hundra personer för några veckor sedan vågade berätta hur en dag i skolan för honom var ett helvete som aldrig tycktes ta slut. På Liam som föddes i en kropp som omgivningen bestämde var en flickas, trots att Liam själv mycket väl visste att han var en pojke. På hur Liam möttes av en skola som varken ville eller kunde se honom för den han var. En skola som gav hans föräldrar rådet att vara extra tydliga i sina könsroller för att rätta till deras dotters könsförvirring. Jag tänker på Liams känsla av att vara ensammast i världen. Allt för den anledningen att Liam var en kille. En kille som varken ville eller kunde vara så som förväntades.

Ilska, sorg och frustration

Socialstyrelsen berättar att allt fler unga tar livet av sig. Fler unga kvinnor än män, unga likamed flickor. Kraven är höga och samhället räcker inte till. Vad är egentligen den viktigaste lösningen. Självmordstankar och total sorg i en ung människas själ, herregud då har vi vuxna misslyckats. Totalt. Frustrationen jag känner är överväldigad. Kanske är jag på fel ställe? Det är så mycket som måste göras, förändras och bli bättre. I samma nyhetsinslag pratar datainspektionen om att unga är gränslösa på nätet, mobbning, sexuella trakasserier och förföljelse. Hån och hot. Föräldrar fattar ingeting och är nästan aldrig närvarande. Utsattheten är total på nätet och möjligheterna till självförsvar många gånger omöjlig. Det gör ont i mig, jag vill skrika över allt som måste förändras och bli bättre. Var börjar man? Politiken? Myndigheterna? Föreningar? Föräldrarna? Fattar ni? Känner ni ansvaret?

Alla bär vi ett ansvar, ingen kan svära sig fri. Det vet jag.