Politiker sviker – pinsam jobbgaranti för unga!

Under mina 3 år på AMS (numera Arbetsförmedlingens huvudkontor) så kämpade jag stenhårt med att ta fram en strategi och struktur för arbetet med unga arbetslösa, vilket var helt klart lättare sagt än gjort. Efter regeringsskiftet 2006 så rådde ett vakuum i hur Arbetsförmedlingen skulle arbeta med unga. Alla väntade på en ny förordning, den levererades mycket senare än utlovat. När den väl var på plats så gällde det ju att fylla förordningens fina meningar med reellt och praktiskt innehåll. Jag och mina kolleger tog fram metodstöd, övningar och aktiviteter att använda i arbetet med att stödja unga människor ut på arbetsmarknaden. Det var både svårt och stundvis mycket frustrerande. Av primärt ett skäl! Vilket var att regeringen vill att unga människor ska coachas till jobb och inte låsas in i massa åtgärder och program. Visst det håller jag med om, unga människor ska in åka in och ut i programåtgärder utan att först testa söka ”riktigt” jobb. Men att vänta med att ge unga stöd är helt galet och förödande för samhället. Det som förordningen nu säger är att ungdomar (alla under 26 år) måste vänta 3-6 månader innan de kan få konkret stöd som utbildning och praktik, ett stöd som ger dem både arbetslivserfarenheter och kanske kompletterande yrkesutbildning, referenser och kontakter. Så det är inte undra på att jag sätter frukostflingorna i halsen i morse när jag läser att Littorin tycker att Arbetsförmedlingen tolkat förordningen fel!! Af ställde många frågor till departementet för att få stöd i tolkningen och fick hela tiden samma svar, praktik efter 6 månader, inga tidiga åtgärder. Det står i förordningen ”..i normalfallet..”. Jag ville uppmuntra arbetsförmedlarna att göra en fri tolkning för att kunna ge de ungdomar som behöver praktik och arbetsmarknadsutbildning men detta ville inte regeringen så ledningen fick ge hårda direktiv till Af kontoren att inte godkänna praktik om det inte var allt annat än "normalfall". Så snacka om bristande trovärdighet och tvärvändning från Mr Littorin när han nu anser att Af borde använda "sunt förnuft" i tolkningen.

Hela den här jobbgarantin för ungdomar håller inte måttet. Jag är övertygad om att det är helt avgörande med snabba åtgärder. Som 18 åring så är en månad en evighet och har du aldrig haft ett jobb tidigare så förlorar du självförtroendet snabbare än andra. Dessutom kan inte Arbetsförmedlingen ge "starta eget bidrag" till unga personer under 25 år.

Säger bara skärpning regeringen!

Rekordhögt skadestånd för mobbat barn!

TT skriver igår att en skolpojke i Vimmerby har under flera år mobbats och fått stryk, utan att skolan fick stopp på det. Barn- och elevombudet (BEO) hävdar detta och stämmer Vimmerby kommun på rekordhöga 285 000 kronor. Fallet gäller en pojke som under hela sin skolgång ska ha utsatts för fysiska och psykiska kränkningar på skolan.

Enligt BEO har pojken vid ett tillfälle fått han ett knytnävsslag över munnen vilket ledde till sjukhusbesök. Andra elever har stoppat snö i pojkens skor så att han fick gå hem i bara sockarna. Elever har spottat på hans kläder, bombarderat honom med snöbollar, sjungit nidvisor och låtit honom sitta ensam i matsalen.
Bra att samhället markerar. Det är det högsta skadestånd som BEO stämmer en kommun på men vad är egentligen 285 000 kr när ens man blivit mobbad. Hur kan vuxenvärlden fallera så kollosalt? Ensam i matsalen, fysiskt våld, bespottad. Jag lider med pojken och hoppas att kommunen tar sitt fulla ansvar. Det finns inga ursäkter.

Vår fina sajt är nu uppe!

Här, gå in på Hugo Stenbecks Stiftelse webbplats.

Hugo Stenbecks Stiftelse grundades 1962 av Hugo Stenbeck, advokat och dåvarande ordförande i Kinnevik. Stiftelsen bildades för att bland annat stödja utbildning och omvårdnad av barn och unga.

Under 2008 tog, Sophie Stenbeck, stiftelsens ordförande, initiativ till att hitta en ny inriktning för fonden, med starkare fokus på socialt entreprenörskap. Och jag fick uppdraget att skapa och driva detta arbete.

Stiftelsen ska framförallt stödja sociala entreprenörer som strävar efter att lösa sociala problem med hjälp av nya idéer och innovativa lösningar. Vi ska göra detta genom att ge ekonomiskt stöd, coacha och bygga nätverk. Jag vill särskilt ge en röst åt dem - barn och vuxna - som har svårt att göra sig hörda och vill uppmärksamma ”osynliga" frågor.

Stiftelsen kommer också att arbeta för att bygga broar mellan entreprenörer inom den privata och den sociala sektorn, för att bidra till ett utbyte av idéer, kunskap och samarbete som är bra för alla.

Jag har börjar ännu en spännande resa.

Mellan liv och död?

Hur kan man i tonåren prata om att döda? Hur är detta möjligt? En sexton årig flicka hittas död i en skogsdunge. Bland skolkamrater och andra tonåring så släcks en ung flickas liv. I Sverige, mitt i välfärden med alla möjligheter som serveras. Hur är detta möjligt? Jag vet inte vad som hänt eller hur det kunde ske men jag funderar över hur man överhuvudtaget kan tänka på död, att döda när man är så ung? Liv är det dyrbaraste vi har och framtid ligger alltid framför oss. Och allt vad vi än drömmer om så är det faktiskt möjligt i vårt land. Absolut inte enkelt men ändå möjligt. Att hata, var arg, besviken, sårad tom galen av ilska MEN att döda? Hur är det möjligt?

I alla tidningar ställs denna fråga och det debatteras och spekuleras. Föräldrarna svek och bristande ansvar! Absolut men var är värderingarna? Rätten till liv? Ansvar för varandra? Medvetenhet att handlingar aldrig kan bli ogjorda. Vem tar sig rätten att döda? Oavsett ålder så är detta helt grundläggande och var tog det den grunden vägen?

Våldtäkt som vapen i krig!

Under en enkel måndagsmiddag med kära vänner igår så berättade var och en om vad som hänt sen sist vi sågs, både i jobbet och privat. Ena vännen hade fått en spännande praktikplats efter senaste studierycket, den andra hade varit som sjukvårdare mitt i brännande allvar i dagsaktuell trategi i en Stockholmsförort och den tredje har precis påbörjat ett nytt jobb som innefattar samordning av utbildning i uppdrag av FN. Snacka om spännande skara kompisar som skapade högljudd diskussion vid middagsbordet.

Jag blev så engagerad av ena vännens prat om FN:s säkerhetsråd och resolution 1820 att jag fick lov att läsa mer om den idag. Hamnade mitt bland artiklar om kriget i Kongo och de grymma våldtäkterna på kvinnorna där. Fick en obehaglig insikt i konsekvenserna av att man våldtar kvinnor i krig. Det är ju såklart så att när man förstör kvinnan och hennes underliv förnekar man samhället en chans till nästa generation. Att det alltså inte enbart handlar om den grymma misshandeln utan och även att förstöra framtidsutsikter och hopp om en ny tid efter kriget.

Våldtäkt i krig är inte heller en ovanlighet. Minst 50.000 kvinnor våldtogs under Bosnienkriget, som pågick i nästan fyra år. Uppskattningsvis 15 000 kvinnor om året våldtas i den krigshärjade kongolesiska provinsen Sydkivu, och säkert lika många till i Nordkivu. Detta sker nu! I modern tid.

De drabbade kvinnorna inte bara våldtas, utan misshandlas ofta så grovt att deras underliv skadas för alltid. Deras män och släktingar mördas och barnen tvingas titta på medan rebeller, armésoldater eller beväpnade banditer våldför sig på mammorna.

FN:s säkerhetsråd förlängde nyligen mandatet för FN:s fredsstyrka i Kongo, berättar min kompis. Totalt finns cirka 17.000 FN-soldater i landet, vilket är enligt min vän den största FN-insatsen i världen just nu. I fjol antog alltså FN:s säkerhetsråd resolution 1820 som officiellt klassificerar våldtäkt som vapen och ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Kriget i Kongo är fruktansvärt men omvärlden reagerar inte. Denna märkliga värld!

Lärdomar efter resan till Kambodja och Vietnam!

Innan jag lämnar mina tankar kring studieresan i Kambodja och Vietnam så vill jag summera några lärdomar. Studieresan syftade ju till att besöka sociala entreprenörer och initiativ som arbetar med utsatta barn och ungdomar. Rätten till lek var med mig som ett perspektiv i alla möten och jag försökte se och upptäcka vikten av lek i samtliga verksamheter/idéer. Det är intressant att veta mer om hur innovativa och sociala idéer blir till verklighet, trots svårigheter med finansiering och enorma praktiska hinder. Jag vill försöka förstå och identifiera själva processen; vägen från idé till verksamhet och ta reda på vilken roll den sociala entreprenören spelar i kampen för att förändra världen. Och naturligtvis möta barn och ungdomar som får nya möjligheter genom entreprenörsledda insatser

Kort kan jag säga att rätten till lek som är Hugo Stenbecks Stiftelses fokusområde känns helt rätt och meningsfullt. När jag pratar med entreprenörer och intervjuar barn och ungdomar blir det tydligt att rätten till lek är avgörande och samtidigt ett positivt perspektiv att ha med sig in i mötena. Jag vågar hävda att det för barn och ungdomar är lika viktigt med lek som mat, bostad, sjukvård och utbildning. Dessutom är det en sällsynt, progressiv och hoppfull syn på social utveckling.

Under resan blev det också tydligt att även i de mest fruktansvärda situationer kan leken vara nyckeln till framtiden och ge styrka att kämpa vidare.

Andra erfarenheter berättade av sociala entreprenörer visar vikten av uppmärksamhet i medierna för att utveckla sitt arbete och organisationen. Internationell uppmärksamhet i medierna har varit både en vändpunkt och en nyckel till framgång.

Det verkar finnas en brytpunkt i utvecklingen av organisationer efter cirka 10 år, vilket verkar vara samma i Kambodja och Vietnam, liksom i Sverige. Efter cirka 10år är organisationen stabilare och säkrare i sin egen förmåga och har ofta vuxit till en punkt där den sociala entreprenören kan ta på en ny roll.