Försvårande omständigheter

Läser med frustration om det nya vårdavtalet. I fem veckor har sjuksköterskor över hela landet strejkat för att markera att man vill ha en någorlunda anständig lön. En markering av att det man gör faktiskt är något värt för samhället. Resultatet blev en löneökning på - 123 kronor i månaden före skatt.

I första hand är den usla löneutvecklingen förstås en förolämpning mot de sjuksköterskor som sliter och bär vården på sina axlar. Men det kommer också att bli ett problem för hela samhället.

Jag har tidigare pratat om den kommande generationsväxlingen och vikten av att fler unga människor kommer in på arbetsmarknaden. Men det handlar inte bara om att det måste bli lättare att få jobb, om vi ska få ihop ekvationen måste vi också få fler unga att söka sig till bristyrken, sektorer där det faktiskt finns jobb. Vi (bland annat vi på Arbetsförmedlingen, men givetvis också yrkesvägledare och arbetsgivare) måste kunna motivera unga att välja andra vägar än att bli programledare. Att exempelvis söka sig till vården, som är och under överskådlig framtid kommer att vara ett bristyrke.

Det nya avtalet kommer inte direkt att göra det jobbet lättare. Vi kan skrika oss hesa till de människor som är på väg in i arbetslivet om att vården är erbjuder spännande och utvecklande karriärmöjligheter. Men vi kan inte dölja det faktum att man som sjuksköterska (om man inte lämnar landet) får acceptera att vara sorgligt underbetald och att det tycks vara omöjligt att ändra på den saken.