Saknad

Det finns inga ord idag. Bara tomhet. Min telefon ringer vid nio tiden för att påminna mig om att Paul fyller 60 år, eller skulle ha fyllt sextio år. Dagen präglas av saknad.

Tomhet.

Skolfront!

I går satt jag, återigen ett år efter förra gången, i TV-studion apropå dödskjutningar i finska skolor. Olustigt och nästan overkligt. Lyckligtvis tampas vi inte dagligen med den här typen av trygghetsfrågor. Ännu. Skolfront repriseras nästa vecka om man vill höra hur gymnasieelever, skolsköterskan Kajsa Mellåker från Tumba gymnasium, Åsa Landberg, psykolog vid Rädda Barnen och Sven Å Christianson, professor i psykologi resonerar kring detta.

Hatbrott ökar, förebygg i skolan!

2007 anmäldes 3.500 hatbrott, en ökning med 8 procent jämfört med året innan. 70 procent hade främlingsfientliga motiv och 20 procent homofobiska motiv.
Varför äkar det? Dels har vissa polismyndigheter arbetat aktivt med att identifiera och utreda fler hatbrott. Dels har organisationer och myndigheter arbetat för att de utsatta ska våga ta steget att anmäla. Men även i län där det inte bedrivits ett lika omfattande arbete mot hatbrott har en ökning av anmälda hatbrott skett. Därför finns det anledning att tro att en ökning faktiskt ägt rum. Men mörkertalen är stora.

I mars 2008 hade 73 procent av alla anmälningar från 2006 med hatbrottsmotiv klarats upp. Men i endast 9 procent av fallen kunde en person bindas till brottet genom att det exempelvis väcktes åtal. Resten, 64 procent, klarades upp tekniskt, vilket kan betyda att den misstänkta är minderårig eller att det inte kunde styrkas att ett brott begåtts.

Skolorna är en viktig arena för att förebygga hatbrott eftersom unga människor är överrepresenterade i statistiken, både som utsatta och som misstänkta.

Maskrosbarn!

Tänder lampan
För du ropade när du sov
Minnen skär dig
Av en värld som varit sned
Lyssnar på allt du drömt om
Du har gett mig lov
Lägger ett pussel här och
Jag får vara med

Om du blir rädd igen
Bredvid dig finns jag
När allt går runt i dig
Som ett nystan av garn
Ingen ser att stjärnor faller
Även när det är dag
Så önska dig något nu mitt
Maskrosbarn

När sedan mörkret faller
Minns att du är stark
Rusar fram som stormen
Runt dig står det still
Den enda blomman
I den hårdaste mark
Finns inga hinder kvar
Du tar dig dit du vill

Om du blir rädd igen
Bredvid dig finns jag
När allt går runt i dig
Som ett nystan av garn
Ingen ser att stjärnor faller
Även när det är dag
Så önska dig något nu mitt
Maskrosbarn

Rara gubbar och föräldraombud!

De senaste dagarna har präglats av ilska. I känsloväg alltså annars är tiden som vanligt fylld med alldeles för mycket jobb, resor och möten. Det är dock intressant med min ilska, för jag blir sällan oresonabel och jätte arg snarare envis och tröttsam. Att vara arg tar på krafterna.

Ordet ”föräldraroll” väcker så många känslor. Jag funderar över vad det egentligen betyder? Att axla rollen som vårdnadshavare för ett barn man själv satt till värden? Räcker det då med att säga, ”jag gör ju så gott jag kan”? I vanliga fall är min devis att, spänn bågen och sikta och om du missar så ska du i alla fall vara stolt över att du försökte. Men det funkar inte när vi pratar om föräldrar, nä vaddå ”så gott jag kan”? Nej, då måste du kunna mer! Aldrig ge upp. Det handlar alltid om ”mammagud och pappagud”, eller om man nu har en eller två eller mix av föräldrar, hur som helst så är det alltid de som påverkar en mest och skapar eller stjälper ens förutsättningar i livet. Så nog fasen måste man vara bra! Kärlek. Ge all kärlek man har och lite till. Bekräftelse, trygghet och värme. Beskydd och visdom.

Nä nu har jag bestämt mig. Friends måste starta ett föräldraombud. Jag kan ju inte bara gnälla utan istället hjälpa!

------

Innan jag avslutar så vill jag lyfta hatten för alla rara gubbar som samlar in pengar till Friends. Små slantar som på olika sätt ska gå till barn och unga. Ni vill så väl och lägger er själ i det ni gör och blygsamt berättar ni om heroiska insatser. Det är rara män som er som får idrotts Sverige att gå runt.

Föräldras misslyckande!

Okey nu ger jag mig ut på hal is. Jag vet att jag inte är en förälder , har därför inte samma rätt att uttrycka mig om föräldrarollen men jag kan inte hålla tyst då jag är så ARG! Arg på alla föräldrar som är så egoistiska att de inte kan se bortom sina egna problem för att kunna hjälpa sitt barn i knipa. Arg över att skulden över misslyckandet är starkare än viljan att hjälpa. Jag anser, om man nu skaffar barn så har man en skyldighet att alltid ställa upp och oavkortat stå på sina barns sida. Hur kan man som förälder blunda och vända ryggen till när ens barn mår dåligt och samtidigt bara mala på om sig själv. Sina egna jobbiga erfarenheter och lidande. Visst är det sorgligt om en vuxen person kastar bort många år av sitt liv för att man inte lyckades separera eller lämna sin partner som man föraktade. Visst jag vet, hört det tusen gånger förr, det är tufft. I min föräldrageneration så skedde det hela tiden överallt, spökena i garderoben och det dolda orden och känslorna som kapslas in av rädslan för att misslyckas. Mitt emellan hamnade barnen. Klämda blåa av föräldrars misslyckade. Klämda mellan ett par som avskyr varandra. Det kan man naturligtvis förlåta om föräldrarna sen gör allt för att kompensera och bygga nytt förtroende. Slutar fokusera på sig själv och ger allt för att hjälpa sina klämda barn. Alla barn och ungdomar jag mött genom mitt jobb som inte har haft en enda vuxen som ställt upp och nu när det kryper nära mig under skinnet så blir ilskan total.

Tänker på hans ledsna blick.

Gåshud på Folkungavallen igår!

Vinnarvittring och glädjeskrik tog över när Linköping vann över Djurgården i en av säsongens viktigaste match igår kväll. Landis visade vägen genom att först göra en kylig assist och sen göra ett riktigt snyggt avgörande mål. Jag tycker hela laget visade stark kämparglöd och vilja att inte ge upp. Det var en jämn och spännande match, högt tempo och många målchanser för båda lagen. Fyra matcher kvar.. allt är möjligt! Heja!

Rolig bild!
Håller tummarna för att han har rätt!