Rekordhögt skadestånd för mobbat barn!

TT skriver igår att en skolpojke i Vimmerby har under flera år mobbats och fått stryk, utan att skolan fick stopp på det. Barn- och elevombudet (BEO) hävdar detta och stämmer Vimmerby kommun på rekordhöga 285 000 kronor. Fallet gäller en pojke som under hela sin skolgång ska ha utsatts för fysiska och psykiska kränkningar på skolan.

Enligt BEO har pojken vid ett tillfälle fått han ett knytnävsslag över munnen vilket ledde till sjukhusbesök. Andra elever har stoppat snö i pojkens skor så att han fick gå hem i bara sockarna. Elever har spottat på hans kläder, bombarderat honom med snöbollar, sjungit nidvisor och låtit honom sitta ensam i matsalen.
Bra att samhället markerar. Det är det högsta skadestånd som BEO stämmer en kommun på men vad är egentligen 285 000 kr när ens man blivit mobbad. Hur kan vuxenvärlden fallera så kollosalt? Ensam i matsalen, fysiskt våld, bespottad. Jag lider med pojken och hoppas att kommunen tar sitt fulla ansvar. Det finns inga ursäkter.

Vår fina sajt är nu uppe!

Här, gå in på Hugo Stenbecks Stiftelse webbplats.

Hugo Stenbecks Stiftelse grundades 1962 av Hugo Stenbeck, advokat och dåvarande ordförande i Kinnevik. Stiftelsen bildades för att bland annat stödja utbildning och omvårdnad av barn och unga.

Under 2008 tog, Sophie Stenbeck, stiftelsens ordförande, initiativ till att hitta en ny inriktning för fonden, med starkare fokus på socialt entreprenörskap. Och jag fick uppdraget att skapa och driva detta arbete.

Stiftelsen ska framförallt stödja sociala entreprenörer som strävar efter att lösa sociala problem med hjälp av nya idéer och innovativa lösningar. Vi ska göra detta genom att ge ekonomiskt stöd, coacha och bygga nätverk. Jag vill särskilt ge en röst åt dem - barn och vuxna - som har svårt att göra sig hörda och vill uppmärksamma ”osynliga" frågor.

Stiftelsen kommer också att arbeta för att bygga broar mellan entreprenörer inom den privata och den sociala sektorn, för att bidra till ett utbyte av idéer, kunskap och samarbete som är bra för alla.

Jag har börjar ännu en spännande resa.

Mellan liv och död?

Hur kan man i tonåren prata om att döda? Hur är detta möjligt? En sexton årig flicka hittas död i en skogsdunge. Bland skolkamrater och andra tonåring så släcks en ung flickas liv. I Sverige, mitt i välfärden med alla möjligheter som serveras. Hur är detta möjligt? Jag vet inte vad som hänt eller hur det kunde ske men jag funderar över hur man överhuvudtaget kan tänka på död, att döda när man är så ung? Liv är det dyrbaraste vi har och framtid ligger alltid framför oss. Och allt vad vi än drömmer om så är det faktiskt möjligt i vårt land. Absolut inte enkelt men ändå möjligt. Att hata, var arg, besviken, sårad tom galen av ilska MEN att döda? Hur är det möjligt?

I alla tidningar ställs denna fråga och det debatteras och spekuleras. Föräldrarna svek och bristande ansvar! Absolut men var är värderingarna? Rätten till liv? Ansvar för varandra? Medvetenhet att handlingar aldrig kan bli ogjorda. Vem tar sig rätten att döda? Oavsett ålder så är detta helt grundläggande och var tog det den grunden vägen?

Våldtäkt som vapen i krig!

Under en enkel måndagsmiddag med kära vänner igår så berättade var och en om vad som hänt sen sist vi sågs, både i jobbet och privat. Ena vännen hade fått en spännande praktikplats efter senaste studierycket, den andra hade varit som sjukvårdare mitt i brännande allvar i dagsaktuell trategi i en Stockholmsförort och den tredje har precis påbörjat ett nytt jobb som innefattar samordning av utbildning i uppdrag av FN. Snacka om spännande skara kompisar som skapade högljudd diskussion vid middagsbordet.

Jag blev så engagerad av ena vännens prat om FN:s säkerhetsråd och resolution 1820 att jag fick lov att läsa mer om den idag. Hamnade mitt bland artiklar om kriget i Kongo och de grymma våldtäkterna på kvinnorna där. Fick en obehaglig insikt i konsekvenserna av att man våldtar kvinnor i krig. Det är ju såklart så att när man förstör kvinnan och hennes underliv förnekar man samhället en chans till nästa generation. Att det alltså inte enbart handlar om den grymma misshandeln utan och även att förstöra framtidsutsikter och hopp om en ny tid efter kriget.

Våldtäkt i krig är inte heller en ovanlighet. Minst 50.000 kvinnor våldtogs under Bosnienkriget, som pågick i nästan fyra år. Uppskattningsvis 15 000 kvinnor om året våldtas i den krigshärjade kongolesiska provinsen Sydkivu, och säkert lika många till i Nordkivu. Detta sker nu! I modern tid.

De drabbade kvinnorna inte bara våldtas, utan misshandlas ofta så grovt att deras underliv skadas för alltid. Deras män och släktingar mördas och barnen tvingas titta på medan rebeller, armésoldater eller beväpnade banditer våldför sig på mammorna.

FN:s säkerhetsråd förlängde nyligen mandatet för FN:s fredsstyrka i Kongo, berättar min kompis. Totalt finns cirka 17.000 FN-soldater i landet, vilket är enligt min vän den största FN-insatsen i världen just nu. I fjol antog alltså FN:s säkerhetsråd resolution 1820 som officiellt klassificerar våldtäkt som vapen och ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Kriget i Kongo är fruktansvärt men omvärlden reagerar inte. Denna märkliga värld!

Lärdomar efter resan till Kambodja och Vietnam!

Innan jag lämnar mina tankar kring studieresan i Kambodja och Vietnam så vill jag summera några lärdomar. Studieresan syftade ju till att besöka sociala entreprenörer och initiativ som arbetar med utsatta barn och ungdomar. Rätten till lek var med mig som ett perspektiv i alla möten och jag försökte se och upptäcka vikten av lek i samtliga verksamheter/idéer. Det är intressant att veta mer om hur innovativa och sociala idéer blir till verklighet, trots svårigheter med finansiering och enorma praktiska hinder. Jag vill försöka förstå och identifiera själva processen; vägen från idé till verksamhet och ta reda på vilken roll den sociala entreprenören spelar i kampen för att förändra världen. Och naturligtvis möta barn och ungdomar som får nya möjligheter genom entreprenörsledda insatser

Kort kan jag säga att rätten till lek som är Hugo Stenbecks Stiftelses fokusområde känns helt rätt och meningsfullt. När jag pratar med entreprenörer och intervjuar barn och ungdomar blir det tydligt att rätten till lek är avgörande och samtidigt ett positivt perspektiv att ha med sig in i mötena. Jag vågar hävda att det för barn och ungdomar är lika viktigt med lek som mat, bostad, sjukvård och utbildning. Dessutom är det en sällsynt, progressiv och hoppfull syn på social utveckling.

Under resan blev det också tydligt att även i de mest fruktansvärda situationer kan leken vara nyckeln till framtiden och ge styrka att kämpa vidare.

Andra erfarenheter berättade av sociala entreprenörer visar vikten av uppmärksamhet i medierna för att utveckla sitt arbete och organisationen. Internationell uppmärksamhet i medierna har varit både en vändpunkt och en nyckel till framgång.

Det verkar finnas en brytpunkt i utvecklingen av organisationer efter cirka 10 år, vilket verkar vara samma i Kambodja och Vietnam, liksom i Sverige. Efter cirka 10år är organisationen stabilare och säkrare i sin egen förmåga och har ofta vuxit till en punkt där den sociala entreprenören kan ta på en ny roll.

Åter i Sverige!

Hemma igen. Trött som bara den och fylld av intryck. Vilken otrolig månad det har varit. Först tio dar av intensiva och viktiga möten några av dem iförd i långklänning och klackar sen direkt vidare till en helt annan del av världen, där allt annat än nuet bleknade. Nu ska detta på något sätt landa, smälta, funderas igenom för att sen gå vidare med nya lärdomar och beslut. Juni blir en bra månad för detta.

Har aldrig tidigare känt mig så ödmjuk inför världen.

Hanoi från en moped by night

Efter flera möten med ideella aktörer i Hanoi så spenderade vi sista kvällen men en grupp unga Hanoibor som körde runt oss på sina mopeder och visade platser i staden som vi inte hade lokaliserat utan deras guidning. Parker och områden där familjer är ute på kvällarna med sina barn och leker. Kändes skönt att se en annan mer positiv och sprudlande sida av staden. De unga hanoiborna har startat en sammanslutning av studenter och kompisar som tillsammans samlar in gamla böcker och bygger upp bibliotek på skolor i fattiga områden utanför Hanois citykärna. Så kvällens mopedtur avslutades med en power point presentation om ”I love to read books” projektet sittande i gräset mitt bland alla lekande barnfamiljer, gnagande på en kokt majskolv och sockerrörsjuice.

Kambodja grep tag i mitt hjärta och mötena där skakade om, landet andades fortfarande efterkrigstid medans Hanoi visade en mer strukturerad ideell värld och en stad som sprudlar av liv och möjligheter.