Är i Hanoi!

Även här är gatorna fyllda av mopeder, en och annan bil. Får berättat för mig att det för tio år sedan nästan bara var cyklar och en och annan moped. Förändring pågår och den sker snabbt. Över 6 miljoner människor bor i Hanoi, enligt den officiella siffran, vissa menar att det bor upp till 9 miljoner i staden. Jag upplever en stor skillnad mellan Phnom penh och Hanoi, fattigdomen är mycket mer tydlig och synlig i Kambodja. I Hanoi blandas utveckling, gammal tradition och stad. Vi besöker bland annat en skola för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Barn och unga med olika typer av funktionshinder överges utan möjlighet att lära sig läsa, skriva eller ens leva. Barnen saknar omvårdnad, omtanke, möjligheterna till eget liv och mänskligt värde. Ett av barnhemmen visar tydligt hur leken som metod är helt avgörande för att dessa barn ska utvecklas och må bra.

Sen har jag blivit sjuk också. Trist. Hoppas bli bättre tills imorgon.

Mitt på soptippen finns en skola!

Åker bil ett tag, den ska ta oss en bit utanför citykärnan. Utanför fönstret svischar mopeder förbi med hela familjer som trängs ihop på en ynka sadel, fyra, fem personer som är på väg. Vi svänger av mot ett område som inte är något annat än ren fattigdom och slum. Bilen stannar och jag kliver ut, det är som att kliva rätt in i en vägg av fukt, värme och en obeskrivlig sur genomträngande lukt. Glasögonen immar helt igen, precis som om jag öppnat en ugn framför ansiktet. Vi har stannat mitt på Phnom penh största soptipp, kilometervis av högar med sopor och mitt i detta hundratals skjul där människor lever. Jag är förberedd men lukten är svår att hantera. Så hör jag plötsligt barnröster som i kör upprepar något som jag tolkar som alfabetet. Det får mig att ta ett djupare andetag och känna en liten gnista av hopp.

En bit bort dyker ett plåttak upp och två ”rum” med bänkar där tiotal barn trängs, sitter med sträckta ryggar och lyssnar uppmärksamt på läraren. Lite längre bort finns liknande byggnader som är fyllda av yngre barn. Sammanlagt 100 barn trängs i klassrummen som är uppställda mitt på soptippen. Där finns också ett hus som inte alls ser ut som alla andra skjul utan har fönster och en dörr, där sover alla hemlösa och föräldralösa barnen. Många av dem har förlorat sina föräldrar som jobbat på soptippen och dött av sjukdomar. Barnen är smutsiga, många utan skor men de har alla en skoluniform som såklart tappat både färg och form men är så oerhörd betydelsefull. Barnen ler, leker, skrattar och lär sig. Och får mat.

Istället för att lukten försvinner och jag vänjer mig så intensifieras den och tar över varje andetag. Men det glöms bort och alla sinnen uppfylls av dessa lekande barn. Ögon som gnistrar, möten och min känsla av tacksamheten över att jag får vara där och ta del av deras dag.

Samtidigt är det massor av barn i området som inte får plats i skolan. Kvinnor och män som rör sig bland soporna och jobbar. Som bor och äter mitt på soptippen. En omänsklig och dödande miljö.

Befinner mig mitt i värmen och alla frågor i Phnom penh!

Staden är fylld av människor i ständig rörelse på mopeder och cyklar. En och annan stor amerikansk bil som tutar sig fram. Värmen ligger som en fuktig hinna över myllret. Lukter och ljud. Människor ler och jag upplever en vänlig stämning. Få västerlänningar syns till, jag och min kollega navigerar mellan NGO:s kontorens olika världar, dricker vatten och kämpar med att hålla tårarna på plats. Lyssnar och skriver. Jag är här för att träffa sociala entreprenörer och få inblick i hur en idé växer till livsavgörande verksamhet för stadens mest utsatta. Jag jämför med mina egna entreprenörskapserfarenheter. Såklart är allt annorlunda men ändå lika. Kambodja är fattigt och utsattheten ogreppbart. Kvinnor, minskadade barn, gatubarn, barn som arbetar och de tillfångatagna barnen som lever i skräck. Flickorna som säljs av sina familjer och utnyttjas i en industri som är den grymmaste på jorden. Barn fastbundna i små rum, sålda för några dollar, som handelsvaror flyttas runt på bordeller för att utnyttjas av män; kambodjaner och turister, västerlänningar och kanske din eller min granne. Det gör så ont i varje lite cell, varje andetag, varje tanke. Fruktansvärd ilska och rädsla, hur kan människan vara så ond? Fattigdom. Ett land som levt/lever i förtryck. Efterfrågan skapar industrin. Men trots alla dessa påstående så kan jag aldrig sluta fråga mig själv, hur kan människan kan vara så ond?

Våra dagar är fyllda av möten med inspirerande människor som vigt sina liv för att förändra och att hjälpa barn och unga. I allt detta mörka finns dessa hjältar som varje dag riskerar allt för att ge nya möjligheter och ljus. Jag har så mycket att lära, lyssna och ödmjukt försöka se helheten. Ta med mig hem och sätta i våra strukturer och förhoppningsvis kunna identifiera nya arbetssätt och metoder för att kunna bidra.

Jag kommer aldrig glömma dessa ansikten, barns tomma blickar men med en gnista av hopp, tack vare fantastiska människors insatser.

Öppna ögonen och våga se!

Äntligen uppmärksammas frågan om svenska män som åker utomland och utnyttjar barn. Ett fasanfullt faktum och ett världs problem som finns närmare än vi tror och vi alla bara öppnade ögonen så är det städigt närvarande när vi svenskar åker på semester någonstans i världen. Svensk polis säger sig nu satsa och i så fall kan vi räkna med att läsa fler artiklar som denna den närmaste tiden. Om inte, så är satsningen för liten. Sluta blunda och våga se.

De unga lös med sin frånvaro under 1 maj

Efter några hektiska dagar på jobbet så gav jag mig ut på det sedenliga första maj deltagandet. Efter att ha bevittnat en av historiens första homovigslar i humleträdgården, gråtit några tårar i ögonblicket av historiskt vindlag så gav jag mig ut på demonstrationståg, eller så mycket demonstration var det kanske inte utan snarare ett lugnt deltagande för demokratin. ”Upp till kamp” sångerna tillhör inte riktigt min generation eller inte heller min typ av kamp. Jag noterade under promenaden genom staden att folket som stod längs gator och torg hade en medelålder som låg långt över 50 år. Bortsett från ett mindre gäng muf:are som var kring 15 år och högljutt opponerade mot oss. Hurra Hurra säger jag för att cirka tjugo tonåringar tar med sig flaggor och hejarramsor för att bemöta tåget med sin egen övertygelse och kamp.

Det oroar mig att ungdomarna lös med sin frånvara denna soliga första maj. Det borde verkligen oroa samtliga partier att ungdomarna väljer att hoppa över att delta inte bara 1 maj utan överhuvudtaget. Det är ju inte ungdomarna som sviker utan partierna som misslyckas. Vi måste vara rädda om vår demokrati, politiken är vårt främsta system för detta oavsett vad man tycker om respektive parti (eller partiledare för den delen). Men de ungas debatter, engagemang, diskussioner lyser med sin frånvaro.
Jag funderar över hur det politiska engagemanget kommer ta form i framtiden. För förändring är ett måste. Även jag räds de politiska etablissemanget och då är jag ändå över trettio.

Jaget, chefen och ledaren – alla tre lika viktiga roller!

Har varit iväg på en av mina mest givande kursresor någonsin. Tillsammans med sex andra ledare så utvecklade vi tillsammans en ledarskapsutbildning som slår allt annat jag varit med om. Jag rusade iväg i torsdags för att hinna med flyget, svor inom mig själv att jag klämt in denna utbildning mitt i en hysteriskt arbetsintensiv period. Igår förmiddag när jag avslutat de fyra kursdagarna är jag så oerhört tacksam att jag åkte. Att stanna upp mitt i rusande vardag och reflektera, dela erfarenheter, idéer och tankar med yrkesperson i liknande situation men med en helt annan kontext är helt fantastiskt och lärande. Jag känner mig så inspirerad och säker. Har fått nya perspektiv på mig själv, mina yrkesval och handlingar. Har fått tid att resonera om mitt jobb, planer och strategier. För inspirera kan jag nämna några av de många rubriker som vi arbetat med; Jaget i relation till chefen och ledaren? Hur implementerar man ett aktivt etikarbete i relation till relevansproblematik och hierarkiska strukturer? Vad kan vi lära av Oscar Wilde när det gäller dialog och kritiskt tänkande? Vad betyder CSR för den dagliga verksamheten? Vad menar vi med prioritering? Spännande fortsättning följer...

Jag är igång! ; )

Vi har alla ett ansvar!

Nu har det som inte får hända, hänt ännu en gång. Det blir så uppenbart att samhället inte reagerade i tid, att vi inte tog signalerna på allvar. För visst fanns de där. Ännu en gång har vi inte lyssnat eller brytt oss tillräckligt mycket om. Och vi har framför allt inte reagerat i tid. För nästan alltid finns det tydliga varningstecken. För en tid sedan skedde en liknande massaker i Finland. Mördaren var även där en ung skolelev. En kille som kände sig utanför. Han kände sig förföljd och av andra upplevdes han som annorlunda. Han var en kille utan vänner. Några säger att han blev mobbad.

De senaste årens uppmärksammade våldsdåd bland unga väcker frågor hos oss alla: Vad är det som gått snett när en ung person kallblodigt skjuter ihjäl jämnåriga kamrater? Vems fel är det och vem kan ställas till svars? Var har vuxenvärlden brustit? Var ska vi söka efter förklaringar och svar? Och hur kan vi förebygga, så att det inte händer igen?

Frågorna är svåra att besvara. En sak är dock säkert; någonstans har vi misslyckats och vi borde alla skämmas över det som sker. Jag vägrar tro att vi tappat förmågan till empati eller övertygelsen att alla människor är lika värda men visst har klimatet hårdnat. Genom alla tänkbara kanaler som communities, bloggar, sms eller media så sprids trakasserier dygnet runt. Detta är långt ifrån ett skolproblem. Både unga och vuxna deltar med offentliga eller dolda kränkningar varje dag, hela tiden och överallt. Sammantaget skapar detta normen för hur vi behandlar varandra och det banar vägen för trakasserier, diskriminering och kränkningar. Den 2 mars presenterade Skolverket resultatet av två stora undersökningar kring diskriminering och likabehandling i förskola och skola, de slår fast i sin rapport att normer är grunden till trakasserier. Begränsande normer som skapar ett innanförskap och ett utanförskap, ett vi och de. Genom normer befästs att vissa människor är normala och andra avvikande. Det innebär bland annat att man har rätt att ifrågasätta och diskutera vissa människors livsform och rättigheter medan andras tas för givet.

Jag startade Friends 1997 och sedan dess har vi verkat ute på skolor och idrottsföreningar, genom det arbetet så vet jag hur viktigt det är med tidiga och förebyggande insatser. Det finns naturligtvis inga snabba lösningar på komplexa problem. Istället krävs ett intensivt och evigt pågående bråkande med begränsande normer.

Alla människors lika värde, respekt för andra och empati måste diskuteras och värderas. Våra folkvalda – politiker och företrädare för kommunen – måst ta ett helhetsgrepp kring våld, mobbning och trakasserier. Det är vi vuxna som har ansvaret att förmedla dessa grundläggande värderingar.