Åter i Sverige!

Hemma igen. Trött som bara den och fylld av intryck. Vilken otrolig månad det har varit. Först tio dar av intensiva och viktiga möten några av dem iförd i långklänning och klackar sen direkt vidare till en helt annan del av världen, där allt annat än nuet bleknade. Nu ska detta på något sätt landa, smälta, funderas igenom för att sen gå vidare med nya lärdomar och beslut. Juni blir en bra månad för detta.

Har aldrig tidigare känt mig så ödmjuk inför världen.

Hanoi från en moped by night

Efter flera möten med ideella aktörer i Hanoi så spenderade vi sista kvällen men en grupp unga Hanoibor som körde runt oss på sina mopeder och visade platser i staden som vi inte hade lokaliserat utan deras guidning. Parker och områden där familjer är ute på kvällarna med sina barn och leker. Kändes skönt att se en annan mer positiv och sprudlande sida av staden. De unga hanoiborna har startat en sammanslutning av studenter och kompisar som tillsammans samlar in gamla böcker och bygger upp bibliotek på skolor i fattiga områden utanför Hanois citykärna. Så kvällens mopedtur avslutades med en power point presentation om ”I love to read books” projektet sittande i gräset mitt bland alla lekande barnfamiljer, gnagande på en kokt majskolv och sockerrörsjuice.

Kambodja grep tag i mitt hjärta och mötena där skakade om, landet andades fortfarande efterkrigstid medans Hanoi visade en mer strukturerad ideell värld och en stad som sprudlar av liv och möjligheter.

Friendship Village

Idag har vi varit på besök i Friendship Village, en särskild by där tredje generationens agent orange offer bor, det är barn och ungdomar mellan 10 till 20 år, alla med olika typer av mentala och fysiska funktions nedsättningar. Agent Orange är ett avlövningsmedel som USA använde under vietnamkriget för att komma åt nordvietnamesisk gerillaförband. Enligt Vietnamns utrikesminister har 4,8 miljoner vietnameser utsatts för agent orange. Det har resulterat i 400.000 döda eller skadade och 500 000 barn födda med missbildningar, enligt vietnamesiska uppgifter. I denna Friendship village får de gå i skola och lära sig enklare yrkesutbildningar för att kunna återvända hem till sin by och försörja sig. Att få klara sig själv verkar vara något som dessa ungdomar alldra mest drömmer om.

Det var spännande och riktigt skönt att se att dessa ungdomar får stöd och utbildning. Förutom att ungdomarna får stöd så samlas det ett tiotal veteraner i byn för att få rehabilitering och möta andra med samma erfarenheter.

Jag mår bättre idag vilket är jätte skönt!

Är i Hanoi!

Även här är gatorna fyllda av mopeder, en och annan bil. Får berättat för mig att det för tio år sedan nästan bara var cyklar och en och annan moped. Förändring pågår och den sker snabbt. Över 6 miljoner människor bor i Hanoi, enligt den officiella siffran, vissa menar att det bor upp till 9 miljoner i staden. Jag upplever en stor skillnad mellan Phnom penh och Hanoi, fattigdomen är mycket mer tydlig och synlig i Kambodja. I Hanoi blandas utveckling, gammal tradition och stad. Vi besöker bland annat en skola för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Barn och unga med olika typer av funktionshinder överges utan möjlighet att lära sig läsa, skriva eller ens leva. Barnen saknar omvårdnad, omtanke, möjligheterna till eget liv och mänskligt värde. Ett av barnhemmen visar tydligt hur leken som metod är helt avgörande för att dessa barn ska utvecklas och må bra.

Sen har jag blivit sjuk också. Trist. Hoppas bli bättre tills imorgon.

Mitt på soptippen finns en skola!

Åker bil ett tag, den ska ta oss en bit utanför citykärnan. Utanför fönstret svischar mopeder förbi med hela familjer som trängs ihop på en ynka sadel, fyra, fem personer som är på väg. Vi svänger av mot ett område som inte är något annat än ren fattigdom och slum. Bilen stannar och jag kliver ut, det är som att kliva rätt in i en vägg av fukt, värme och en obeskrivlig sur genomträngande lukt. Glasögonen immar helt igen, precis som om jag öppnat en ugn framför ansiktet. Vi har stannat mitt på Phnom penh största soptipp, kilometervis av högar med sopor och mitt i detta hundratals skjul där människor lever. Jag är förberedd men lukten är svår att hantera. Så hör jag plötsligt barnröster som i kör upprepar något som jag tolkar som alfabetet. Det får mig att ta ett djupare andetag och känna en liten gnista av hopp.

En bit bort dyker ett plåttak upp och två ”rum” med bänkar där tiotal barn trängs, sitter med sträckta ryggar och lyssnar uppmärksamt på läraren. Lite längre bort finns liknande byggnader som är fyllda av yngre barn. Sammanlagt 100 barn trängs i klassrummen som är uppställda mitt på soptippen. Där finns också ett hus som inte alls ser ut som alla andra skjul utan har fönster och en dörr, där sover alla hemlösa och föräldralösa barnen. Många av dem har förlorat sina föräldrar som jobbat på soptippen och dött av sjukdomar. Barnen är smutsiga, många utan skor men de har alla en skoluniform som såklart tappat både färg och form men är så oerhörd betydelsefull. Barnen ler, leker, skrattar och lär sig. Och får mat.

Istället för att lukten försvinner och jag vänjer mig så intensifieras den och tar över varje andetag. Men det glöms bort och alla sinnen uppfylls av dessa lekande barn. Ögon som gnistrar, möten och min känsla av tacksamheten över att jag får vara där och ta del av deras dag.

Samtidigt är det massor av barn i området som inte får plats i skolan. Kvinnor och män som rör sig bland soporna och jobbar. Som bor och äter mitt på soptippen. En omänsklig och dödande miljö.

Befinner mig mitt i värmen och alla frågor i Phnom penh!

Staden är fylld av människor i ständig rörelse på mopeder och cyklar. En och annan stor amerikansk bil som tutar sig fram. Värmen ligger som en fuktig hinna över myllret. Lukter och ljud. Människor ler och jag upplever en vänlig stämning. Få västerlänningar syns till, jag och min kollega navigerar mellan NGO:s kontorens olika världar, dricker vatten och kämpar med att hålla tårarna på plats. Lyssnar och skriver. Jag är här för att träffa sociala entreprenörer och få inblick i hur en idé växer till livsavgörande verksamhet för stadens mest utsatta. Jag jämför med mina egna entreprenörskapserfarenheter. Såklart är allt annorlunda men ändå lika. Kambodja är fattigt och utsattheten ogreppbart. Kvinnor, minskadade barn, gatubarn, barn som arbetar och de tillfångatagna barnen som lever i skräck. Flickorna som säljs av sina familjer och utnyttjas i en industri som är den grymmaste på jorden. Barn fastbundna i små rum, sålda för några dollar, som handelsvaror flyttas runt på bordeller för att utnyttjas av män; kambodjaner och turister, västerlänningar och kanske din eller min granne. Det gör så ont i varje lite cell, varje andetag, varje tanke. Fruktansvärd ilska och rädsla, hur kan människan vara så ond? Fattigdom. Ett land som levt/lever i förtryck. Efterfrågan skapar industrin. Men trots alla dessa påstående så kan jag aldrig sluta fråga mig själv, hur kan människan kan vara så ond?

Våra dagar är fyllda av möten med inspirerande människor som vigt sina liv för att förändra och att hjälpa barn och unga. I allt detta mörka finns dessa hjältar som varje dag riskerar allt för att ge nya möjligheter och ljus. Jag har så mycket att lära, lyssna och ödmjukt försöka se helheten. Ta med mig hem och sätta i våra strukturer och förhoppningsvis kunna identifiera nya arbetssätt och metoder för att kunna bidra.

Jag kommer aldrig glömma dessa ansikten, barns tomma blickar men med en gnista av hopp, tack vare fantastiska människors insatser.

Öppna ögonen och våga se!

Äntligen uppmärksammas frågan om svenska män som åker utomland och utnyttjar barn. Ett fasanfullt faktum och ett världs problem som finns närmare än vi tror och vi alla bara öppnade ögonen så är det städigt närvarande när vi svenskar åker på semester någonstans i världen. Svensk polis säger sig nu satsa och i så fall kan vi räkna med att läsa fler artiklar som denna den närmaste tiden. Om inte, så är satsningen för liten. Sluta blunda och våga se.

De unga lös med sin frånvaro under 1 maj

Efter några hektiska dagar på jobbet så gav jag mig ut på det sedenliga första maj deltagandet. Efter att ha bevittnat en av historiens första homovigslar i humleträdgården, gråtit några tårar i ögonblicket av historiskt vindlag så gav jag mig ut på demonstrationståg, eller så mycket demonstration var det kanske inte utan snarare ett lugnt deltagande för demokratin. ”Upp till kamp” sångerna tillhör inte riktigt min generation eller inte heller min typ av kamp. Jag noterade under promenaden genom staden att folket som stod längs gator och torg hade en medelålder som låg långt över 50 år. Bortsett från ett mindre gäng muf:are som var kring 15 år och högljutt opponerade mot oss. Hurra Hurra säger jag för att cirka tjugo tonåringar tar med sig flaggor och hejarramsor för att bemöta tåget med sin egen övertygelse och kamp.

Det oroar mig att ungdomarna lös med sin frånvara denna soliga första maj. Det borde verkligen oroa samtliga partier att ungdomarna väljer att hoppa över att delta inte bara 1 maj utan överhuvudtaget. Det är ju inte ungdomarna som sviker utan partierna som misslyckas. Vi måste vara rädda om vår demokrati, politiken är vårt främsta system för detta oavsett vad man tycker om respektive parti (eller partiledare för den delen). Men de ungas debatter, engagemang, diskussioner lyser med sin frånvaro.
Jag funderar över hur det politiska engagemanget kommer ta form i framtiden. För förändring är ett måste. Även jag räds de politiska etablissemanget och då är jag ändå över trettio.